Vi har redan en alldeles utmärkt recension av den här boken. I somras skrev Anna Larsson om den engelska utgåvan och i stort sett håller jag alldeles med om vad hon skrev då. Men ska jag såhär ett dygn innan valdagen lyfta fram en enda bok så är det nog den här. Därför att vaga hyllningar till det allmänmänskliga (”Vi är för barn och gulliga hundvalpar/ samtliga partier”) här får ge plats åt hårda fakta, diagram och statistik.

Statistik, menade sjukvårdspionjären Florence Nightingale i slutet av 1800-talet, var det viktigaste medlet för människorna att utröna och förverkliga Guds lagar. Det låter kanske en smula apart för nutida öron, men nog finns det något nästan gudomligt i både statistikens möjligheter till överblick och sammanhang och i dess retoriska tyngd.

På statistik baserar sig de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden och precis som Florence Nightingale faktiskt var en föregångare både som samhällsvetare och som framsynt förespråkare av välfärdssamhället vill Pickett och Wilkinson vara i dag.

Glöm alltså titeln. Jämlikhetsanden slås i vaghet och new age-associationer bara av originalets The Spirit Level. Fokusera istället på undertiteln: ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. För det är precis vad Pickett och Wilkinson demonstrerar i sin bok.

Område för område visar de hur större ekonomisk jämlikhet i ett samhälle, det vill säga mindre klyftor mellan ett lands eller en delstats fattiga och rika medborgare, hänger samman med en rad hälsovariabler. De diskuterar utbildning, sjukvård, kriminalvård, social rörlighet, tonårsgraviditeter, jämställdhet mellan könen, barns välmående, fysisk och psykisk hälsa, fetma och drogmissbruk. Mönstret går igen både i de rika länderna (företrädesvis i väst) och i USA:s delstater.

I mer jämlika områden finns färre sociala problem och folk mår fysiskt och psykiskt bättre. De för dessutom en mer miljövänlig politik och ger mer bistånd till fattiga länder. Mindre pengar behöver också läggas på sjuk- och kriminalvård. Och det är inte bara de fattigare som mår bättre, utan alla. Större jämlikhet skapar helt enkelt större trygghet och mindre ”statusstress” och konsumtionshets över lag. Det är nämligen inte absoluta lägstanivåer som skapar problemen (i världens rika länder alltså), menar författarna, utan orättvisorna i sig.

Alltsammans illustreras i lättbegripliga diagram och det är föredömligt. Möjligen kan man fråga om det här verkligen är nyheter? Florence Nightingale, och många med henne, visste det på 1800-talet. Svenska politiker har vetat det sedan åtminstone 1930-talet (men kanske möjligen glömt bort det på senare år?). Engelsmännen visste det något sånär innan Thatcher, och till och med amerikanerna – notoriskt illa placerade i vartenda välfärdsdiagram – visste det något sånär innan Reagan.

Större delen av Jämlikhetsanden ägnas emellertid åt problemformulering och det är också där författarnas styrka ligger. De diskuterar på ett lättförståligt och lättöverskådligt sätt hur samhället ser ut – och varför vi inte mår bättre, trots att vi materiellt sett har alla fördelar. Ska jag lyfta fram någon sida lite extra varmt så är det just författarnas själva startpunkt som paradoxalt nog förtjänar att diskuteras mer.

De menar nämligen att det är dags att sluta förutsätta att det är tillväxt som är lösningen på alla våra problem i västvärlden. Där vi nu står är tillväxt – återigen: för den rika delen av världen – tämligen värdelös och mest en belastning. Vi får det inte bättre. Vi blir bara mer stressade.

Wilkinson och Pickett är noga med att inte officiellt skriva in sig på någon politisk sida. Icke desto mindre är deras lösningsförslag knappast svårplacerade på en höger-vänster-skala, och det råder inte heller något tvivel om att vi, med deras mått mätt, är på väg åt fel håll. Så nog är det här en välbehövlig bok.

Om man såhär dagen innan valet börjar bli redo att kräkas på trött, tom (och faktiskt rent dålig) retorik så är Jämlikhetsanden en ganska god motvikt. Wilkinson och Pickett är forskare som förordar politik. Om man studerar hur saker är och hur de förändras, så kan man också ta ställning och förändra samhället.

Det känns sorgligt nog som en oerhört fräsch och originell idé.