Peter Pohl har några riktigt, riktigt bra romaner bakom sig; debuten Janne, min vän, Vi kallar honom Anna och Jag saknar dig, jag saknar dig hör till de allra starkaste. Pohl har gett ut många böcker, men återkommande i de flesta är framför allt två saker: väldigt dystra, mörka, svåra historier samt en stor misstro mot skolan, socialtjänst och vuxna i allmänhet.

Nu heter jag Nirak handlar om Karin, 13 år. Hon är ensam och utstött. Det har inte alls hjälpt henne i samvaron med klasskompisar att hon har behållit sin låtsaskompis från barndomen, och utan att varken skämmas eller gömma undan henne (eller ens gå med på att hon är på låtsas) är hon Karins bästa och enda vän. Låtsaskompisen är Nirak och hon är Karins mer förståndiga alter ego.

Karins mamma presenterar en dag sin nya kärlek, Roland, och det är inledningen på en kärlekshistoria som trotsar alla moraliska och lagliga gränser.

Jag har haft problem med den här boken. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den. Relationen mellan Roland och Karin beskrivs som ömsesidig – Karin är defintivt med på noterna. Men vad som kanske inte nödvändigtvis är fysiskt övergrepp är mentalt övergrepp när en vuxen man inleder en relation med en flicka som fortfarande är ett barn. Här ger sig Pohl in på en väldigt svår och kontroversiell bana. Vem bär skulden, bär någon alls skulden? I den frågan ställer sig författaren helt utanför. Han berättar en historia där det inte finns något regelrätt offer – där förövaren utan tvekan är ett svin, men där offret av allt att döma är med på det hela. Om det läggs skuld läggs den på omgivningen: på föräldrar, vuxna, och andra som som vanligt inte ser vad som händer, i sann Pohlsk anda.

Det är svårt. Förbaskat svårt. Jag kan sympatisera med draget att inte ta öppen ställning men ämnet är som sagt kontroversiellt, och jag tror att det för målgruppen är alltför svårt. Peter Pohl visar hur Roland manipulerar Karin dit han vill ha henne, och det är upp till läsaren att tänka själv och tolka rätt. Det är vanligtvis ett positivt grepp och jag tycker definitivt inte att ungdomsböcker av nöd måste vara pedagogiska och moraliserande, men vissa saker kan inte uttryckas tydligt nog: att det aldrig är okej för en vuxen man att ha sex med trettonårig flicka (hur kåt hon än må vara) är en av dessa. Och jag är inte säker på att det går fram tydligt nog här.