Unge herr Myron Tany som alltid drömt sig bort från hemplaneten Vermazen och utbildat sig till kosmolog mot sin familjs vilja, ser sin chans när hans gammelgammelfaster Dame Hester Lajoie vinner ett rymdskepp i en förtalsstämning. Hon har fått nys om en ungdomens källa på det avlägsna Kodaira och Myron manövrerar sig till kaptensposten. I ett triangeldrama förlorar han dock posten och strandas på Port Tanjee på Taubrey. Här möter han kapten Adair Maloof och dennes besättning som han slår följe med, varvid den resa i lagens och moralens gråzon begynner som Ports of Call egentligen handlar om.

Det är en verkligt färgstark och händelserik resa som beskrivs, alla dessa strandhugg på de mer eller mindre absurda platser Myron med sällskap besöker. Det märks att Vance sitter inne med mer bakgrund än han låter ana; i all sin osannolikhet finns det ändå en slags trovärdighet bakom miljöerna, människorna som bebor dem och deras historia. Som Felker’s Landning, där en stor del av social interaktivitet sköts genom pannband i olika färger (där ett kan göra bäraren ”osynlig”), eller Terce där oaktsamma turister får räkna med att bli dödade och flådda, med skinnen sålda till avantgardekonstnärer. Detaljrikedomen är ibland överväldigande. Vance har skrivit många fristående böcker i den gemensamma värld som kallas Gaean Reach och Alastor Cluster och troligen vinner man mycket på att läsa flera böcker av Vance.

Trots en hel del galghumoristiskt groteska inslag är boken bara lättsam och lekfull. Det andas burlesk 1700-talsskröna, i anda av De tre musketörerna och Röda Nejlikan och Errol Flynns Kapten Blod. Den är fullproppad med härligt utstuderade knorrade karaktärer. Även de som bara figurerar i förbifarten på en eller två sidor känns omedelbart intressanta och man kan bara (lönlöst) hoppas att de får dyka upp igen.

Berättelsen är rak och okomplicerad, här finns inga mysterier att nysta upp; det är en resa från hållplats till hållplats med små äventyr på varje ställe. Tempot är högt, ibland är det endast elegant, lättflygande dialog som bär hela historien sida upp och ned. Bokens självklara behållning är just språket, väldigt välartikulerat, med långa utsvävningar och massvis med glimt i ögat. Vance är också känd just för sin språkliga talang.

Men! Det är som att äta en lång rad av lyxiga småkakor: Var och en är en delikatess, men i längden blir de ganska enformiga och i slutändan är man inte tillnärmelsevis mätt. Det är som en matinéfilm i bokform och man vet inte riktigt vart Vance vill med boken, den saknar helt ett ordentligt slut (uppföljaren Lurulu skrevs 2004), den har knappt en röd tråd. Handlingen kommer ingen vart och karaktärerna utvecklas inte det minsta. Det är väldigt underhållande för stunden, men inte mycket mer.