På omslaget står en pojke i gulsvart fotbollsmundering. Ena foten är uppe i luften och i vänstra hörnet flyger en boll mot en ljummet blå himmel. Rörelsen sker mot en fond av grön betong, dekorerad av sprayburkar. Bland de snirkliga bokstäverna kan man bland annat urskilja namnet Farid. Om man vänder på boken ser man fortsättningen av bilden. I vänstra hörnet står en mörkhyad pojke i blå fotbollsmundering och lutar sig mot betongväggen. Perspektivet är detsamma men placeringen gör att han till skillnad från den vita pojken inte tillhör förgrunden.

Jag behöver väl knappast påpeka att omslaget till Betongen brinner är väl valt. Torun Börtz, frilansande journalist för bland annat TT Spektra, kan de franska bakgatorna som sin egen ficka. Det handlar om ett Frankrike bortom välkomnande vingårdar och pittoreska medeltidsbyar. Ett Paris långt ifrån boulevarderna och museerna. Det handlar om orter som saknar stadens självständighet och koncentrat av mänsklig aktivitet. Orter där köpkraften är låg liksom invånarnas inkomster. Orter med så kallade "integrationsproblem".

Vi får träffa Sami, en av de cirka sjutti personer som Börtz intervjuat. Hans föräldrar är från Algeriet. Han är trettisju år och har fast jobb. Samtalet kretsar kring rasism och novemberupploppen, två sammanhållande teman i boken. Sami berättar om vänner som fått stryka meriter på sina cv:n för att få jobb. Han berättar om hur hans vänner fått sälja cannabis för att överleva. Om hur han slog sönder grejer när han var ung, om hur förbannad han var på betongen och tomheten. Men det som upprörde honom allra mest var talet om "integration".

- Det är ett rasistiskt ord. Ett outhärdligt ord. Jag föredrar att bli kallad "arabjävel". Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?

Samtidigt ger Börtz en skrämmande bild av det politiska klimatet. I parlamentshuset står Nicolas Sarkozy och blickar ut över det kaos som omsluter honom. Han ger löften om att köra ut istället för att upprusta. Att ge piska istället för morot. Högern rör sig hela tiden i utkanten av problemen. De beskyller rapmusiken för att fördärva ungdomarna. Det är utlänningarnas polygama natur som gör att ungarna inte har någonstans att vara. Därför springer de runt och bränner bilar. Den franska högern har så aparta teorier att de får vårt folkparti att framstå som socialliberalt.

Betongen brinner är en nödvändig bok. Inte bara för den som vill förstå den franska idédebatten utan också den svenska. Vi har samma problem här fast i mindre skala. Den handlar om hur man tacklar en globaliserad värld. Och framförallt hur en ny klassproblematik uppstår. Ingen borde tvingas stå lutad mot betongen medan andra spelar fotboll. Inte någonstans.