Böcker om Jesus lär det komma ut ofattbart fyra nya om dagen. Att granska och sammanfatta den bokfloden är förstås ett ogörligt projekt. Ändå är det åt det hållet Sören Wibecks ambitioner ligger. Precis som i tidigare böcker vill Wibeck undersöka den historiska och idéhistoriska bakgrunden till myter vi möter i stort sett varje dag. Inte minst vänder han sig mot populära framställningar som, när det gäller Jesus, Da Vinci-koden, Passion of the Christ och Jesus Christ Superstar.

Det är en ytterst sympatisk och vettig utgångspunkt. Wibeck befinner sig i en konstruktiv skärningspunkt mellan populärkultur, forskning och religiösa myter, men som ofta när man tar på sig att montera ner myter blir resultatet ynkliga spillror av storslagna föreställningar. Många resonemang utmynnar förstås i att vi faktiskt inte kan veta så mycket. Kan Jesus till exempel ha varit gift? Ja, det finns visserligen inga källor som tar upp någon hustru, men å andra sidan heller inga som kommenterar det ovanliga faktum att han skulle varit ogift. Och så vidare. Men Wibeck vänder sig också mot överdriven skepsis. Ska vi tvivla på att den historiska personen Jesus över huvud taget existerat kan vi lika gärna tvivla på alla kända antika människors existens, menar han.

Riktigt spännande blir det när föreställningar kring mannen från Nasaret (eller var han nu var ifrån) sätts in i idéhistoriska kontexter. Ta till exempel det här med jungfrufödseln. Den diskussionen saknas i de allra tidigaste källorna, men blir allmängods i och med kristendomens spridning över den antika världen. Många av antikens stora män påstods ha kommit till genom jordiska kvinnors samvaro med gudar, bland annat Platon och Alexander den store. En delvis gudomlig härstamning var helt enkelt ett vanligt sätt att understryka en persons betydelse.

Wibeck tar upp en mängd intressanta aspekter av både den historiske Jesus – och inte minst den antika judiska miljön han och hans läror hade sitt ursprung i – och av forskningen kring honom. Och trots bokfloden är det lätt att se behovet av lättlästa och översiktliga skildringar av Jesus. Så varför funkar det ändå inte bättre än det gör?

Det blir helt enkelt för mycket information. Wibeck försöker få med allt, och resultatet blir att boken ramlar något mellan stolarna. Översikten försvinner mellan drösar av fakta, samtidigt som det naturligtvis är omöjligt att göra alla dessa fakta och teorier rättvisa på ett så begränsat utrymme. Författarens uppenbara förtjusning i materialet är visserligen charmerande, men ligger honom ibland också i fatet. Det är tydligt att han då och då plockar in citat och anekdoter snarare för att han tycker de är kul än för att de för skildringen framåt. Entusiasmen är sympatisk, men i längden blir det helt enkelt väldigt, väldigt mycket att smälta.