Två kvinnor som skiljs åt av 800 år men förenas av ett uråldigt mysterium. En kamp mot klockan och mot ett mystiskt sällskap som vill åt den stora hemligheten.

Författaren är en välkänd BBC-profil och boken har vuxit fram under flera år, och i diskussion med läsare på hennes hemsida. Det är en typisk "sidvändare", att sträckläsa är nästan nödvändigt. Tyvärr lider berättelsen av den sjukdom som ofta drabbar "historiska" romaner där kvinnor figurerar. Alla kvinnor beskrivs som om vore de tävlande i miss Hawaiian Tropic. Det är alabasterhy hit och ringlande lockar dit. Ålderslös eller ser yngre ut än sin ålder. Mörka ögon och lååååånga ögonfransar.

Stark dragningskraft på män, givetvis. Männen är hjälplösa inför kvinnornas lockelser. De har väl förtrollats av alabasterhyn, kan tänkas. Männen ja, de är manliga och härliga. Bredaxlade med lockigt hår och skäggstubb.

Men nog är det lite synd att det ska behöva vara såhär. Tjatigt. Fantasilöst. Väldigt synd. För bortsett från detta och vissa andra irriterande deckarstereotyper är detta mycket god underhållning. Tidshoppen har länkats ihop väldigt väl, miljöbeskrivningarna ger en sugande känsla av förväntan och det är ruggigt spännande. På badstranden eller i hängmattan är den helt perfekt.

Tills monstret kommer ut, så att säga. Sånt här är ju alltid bäst innan man sett monstret.

"Take this, it´s battery acid" skriker en glasögonprydd unge i nån Stephen King-film. Fast det är ju inte batterisyra utan astmaspray fast det funkar ju ändå för den gigantiska spindeln finns bara i hans hjärna. Och tur var väl det. Själv hade jag redan tappat intresset. Eller som "Signs", alienthrillern som är gastkramande med vinden som far igenom fälten. Gastkramande ända tills de rangliga rymdvarelserna kliver fram och börjar sputa giftig gas på Mel Gibson Det otäcka är rädslan, inte monstret. Om monstret inte är Mel, förstås. Mel verkar läskig.

Men likadant är det här. Det spännande är jakten, inte den uråldriga sanningen som uppenbaras för Alice och Alaïs och de lättledda men armstarka karlarna.

Det är 620 sidor om den helige Graal. Jag bara säger det. Den helige Graal. Igen. Finns det inga andra reliker att skriva om?