Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789113032184 |
Sidor | 237 |
Orginaltitel | Winter Ghosts |
Översättare | Sofia Boda |
Freddie (Frederick) Watsons äldre bror George stupade i Första världskriget 1916. Efter det slutar i princip Freddie också att leva. Drabbad av en sorg så stor att omvärlden har svårt att förstå den blir han alienerad. Klyftan mellan honom och hans föräldrar växer obönhörligt och Freddie kan inte låta bli att känna att de tycker att det var fel son som dog. Om det är sant eller inte, får vi som läsare aldrig veta.
Berättelsen tar sin början efter föräldrarnas död, när Freddie ger sig iväg ensam på en resa som tar honom till de franska Pyrenéerna, till ett område som under 1200-talet drabbades hårt av religionskriget mellan olika kristna falanger.
Det är vinter och landskapet är kargt, dystert och isigt – en fin illustration av Freddies deprimerade tillstånd och fastfrusna sorg. Över huvud taget verkar den här berättelsen på flera plan, fullspäckad som den är av symbolik och undertoner. Minnet av George bär Freddie ständigt med sig. Allt han gör och ser ger associationer till brodern. När han kör av vägen och kraschar bilen känns det nästan naturligt. Nu ska han få återförenas med sin älskade bror.
Till en början vet varken Freddie eller vi om han har överlevt kraschen. Han hör viskningar i vinden och en röst som säger: ”Jag är den sista” gång på gång. Kanske har han hamnat i världen efter denna? Smärtorna efter bilkraschen ger sig dock till känna, vilket får honom att tro att han är kvar bland de levande. Han går till fots för att söka hjälp och hittar den lilla byn Nulle. Hela byn verkar vara upptagen med att förbereda den årliga festen La fête de Saint-Etienne. Freddie tar in på ett pensionat och efter ett varmt bad och klädombyte vill han helst ta det lugnt, men enda chansen att få något att äta är att besöka festen, eftersom alla är där. Motvilligt ger han sig iväg.
Väl på festen förundras han över de fantastiska medeltida kostymer alla har på sig. Tyvärr hittar han varken pensionatets värdinna eller någon annan han känner igen i folkvimlet, men han sätter sig bredvid en mörkhårig skönhet vid namn Fabrissa. De börjar prata och Freddie blir som förtrollad. Fabrissa verkar se rakt in i hans själ och är den första som förmår möta honom i hans stora sorg. Dagen därpå försöker han hitta henne, men ingen har sett vare sig Freddie eller Fabrissa på festen. Var det bara en dröm? Dröm eller inte, mötet med Fabrissa blir vändpunkten för Freddie och långsamt återvänder han till livet. Innan boken är slut får han chansen att återgälda tjänsten och rädda Fabrissa också, men jag vill inte avslöja hur.
Från första början sugs man in i berättelsen och den dröjer sig kvar länge efter att man har läst färdigt. Det bär emot att placera in den i ett fack. Man kan kalla den för spökhistoria, för det är det faktiskt. Samtidigt kan det epitetet skrämma bort läsare som kanske inte gillar spökhistorier men skulle ha väldigt stor behållning av att läsa boken. Den är välskriven, språket är vackert och författaren tar oss in i en helt annan värld, något som förstärks av illustrationerna. Jag skulle rekommendera den till alla som har drabbats av sorg eller känner någon som gjort det, för den säger väldigt mycket klokt om sorgebearbetning, till alla som gillar en bra spökhistoria, till alla som gillar historiska romaner, till alla som gillar välskrivna romaner där författaren gestaltar i stället för att berätta, till alla som … Kort sagt, jag skulle rekommendera den till alla. Läs den!
Publicerad: 2011-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2021-02-18 12:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera