”A girl needs some closure.” Av alla Veronica Mars-citat min väninna och jag messar fram och tillbaka är det definitivt det mest frekventa och tillämpbara. Behovet av avslut, av att sätta punkt. Det finns förstås en anledning till att det är just det vi måste påminna oss med jämna mellanrum.

Punkt. Stanna upp. Andas. Det är ju bra. Man måste få plats att andas. Men det är klart att det finns en läskig aspekt också. Att sätta punkt är ju på sätt och vis att ge upp. Stanna till, titta tillbaka och erkänna för sig själv att den där meningen ser ut som den gör. Och så gå vidare.

Ser man det så är förstås en bra punkt något värdefullt och sällsynt. Något som borde värnas och uppskattas, eventuellt till och med fridlysas.

För själv är jag som sagt rätt värdelös på att sätta punkt. I meningar som i livet i allmänhet. I relationer, i projekt. Uppsatser ska vi bara inte tala om. Det skrämmande tycks på något sätt överväga.

Konstnären Måns Wrange – ni vet, han som bland mycket annat skapat medelmedborgaren Marianne och lobbat in hennes åsikt att solidaritet borde vara avdragsgill i ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn – har uppmärksammat punkterna på ett ganska speciellt sätt i sitt stora utforskande av misslyckande och kompromisser. Han har helt enkelt förstorat upp de sista punkterna i några kända författares oavslutade verk. Och det är förstås ett misslyckande med modifikation. De där författarna lyckades aldrig slutföra det de hade tänkt sig. Men vem kan säga om böckerna i fråga hade blivit bättre eller sämre avslutade på deras sätt? Kanske är just osäkerheten, öppenheten, en del av det som gjort dem stora?

För det är ju det etablerade konceptet: början, mitt och slut. Det kan låta trivialt, utnött – för att inte säga naturligt. I verkliga livet är det ju sällan så enkelt, men vi vill gärna tro att dramaturgin är just något naturgivet, som om livet faktiskt, objektivt sett, skulle ha någon mening. På samma sätt är döden förstås en naturlig och bra punkt. Fast i praktiken kan man ju knappast hålla på och dö med jämna mellanrum. Inte vad jag vet i alla fall.

”Så där kan man hålla på, och det gör jag” som Göran Tunström har skrivit. Varför nu det, av alla fantastiska Tunström-citat, fastnat i minnet. Men i morgon är trots allt en annan dag, som en känd populärlitterär hjältinna konstaterat.

Och om jag har en tendens att referera till teveserier, fast det här är en boksajt, så beror det nog delvis på att jag tycker att en viss såpoperastruktur är lätt att relatera till. Livet innehåller helt enkelt färre lyckliga slut, färre ”Nobody puts Baby in the corner” och mindre poetisk rättvisa än man skulle önska sig.

Så det kanske är på sin plats att påminna sig ytterligare en favorithjältinna och ett berömt kakdegstal. Det kanske är helt okej att bara inte känna sig riktigt färdigbakad än.