Recension

: Icarus
Icarus Roger Levy
2006
Gollancz
8/10

Elak dystopi i berggrund

Utgiven 2006
ISBN 9780575078598
Sidor 423
Språk Engelska

Om författaren

Roger Levy, född 1956, är en brittisk SF-författare, tvillingpappa och tandläkare. Hans böcker och skrivande jämförs som regel med Philip K. Dick. Genom sina böcker tycks Levy göra bistra kommentarer på allt elände i världen från hycklande präster till miljöförstöringen.

The Morning After – Kortnovell av Levy på infinity plus.

Levy’s writing tips – Levy ger tips om hur man kan skriva SF, på SFX.

Gollancz minikonvent – Mycket underhållande reflektion från en författarträff.

Sök efter boken

Sagan om Ikaros är det ingen som kan på Haven, annat än till namnet. Det är en gammal myt och inte underbyggd av de skriftliga källorna, därav förbjuden som unFact. Sanningen om det förflutna förvaltas av tjänstemän och förmedlare av osanningar ringas in och skickas ned till Spelet, ett slags livslångt gladiatorspel i underjorden. Sådant är livet på Haven, planeten där fruktansvärda stormar tvingat folk att leva i berggrunden, planeten där kolonisatörer störtade för länge sedan och där folk överlevt mot alla odds, om än med vissa restriktioner.

Roger Levys tredje bok är en tung pjäs och ganska respektingivande att ge sig på. Redan efter några sidor bävar man då man känner att Levy berättar långsamt med många många ord. Men det är faktiskt inte sant, det är bara handlingen i första kapitlet som uppmanar till det. I själva verket behärskar Levy både det raska och spännande berättandet och det eftertänksamma djuplodande; varje kapitel och parallell historia har sitt tempo och stämning.

För det är tre historier som berättas om vartannat. Den första utspelar sig på Haven, under marken, i den dystopiska verklighet som den förlorade kolonin skapat sig där. En central person här är Quill som arbetar med att borra sig runt i djupen och kartera berggrunden och som en dag hittar ett gammalt skepp med ett gammalt lik som enda passagerare. Ett fynd han uppenbarligen inte borde ha gjort. Detta är upptakten till en ganska omfattande soppa som sträcker sig över hela Haven och vidare till grannvärlden Haze, vilket är miljön för den andra historien.

Historien om Haze är helt annorlunda, den känns mer som en riktigt illvillig fantasy. På Haze bor människor i isolerade och blodsfejdande byar, hårt styrda av så kallade Lords eftersom byborna annars börjar döda varandra ohejdat. Men livet under Lorderna är ingen dans på rosor heller, med tortyr, övergrepp och grymma kollektiva bestraffningar. Här följer vi Petey som tvingas ge bort sin son till Lorderna för att tränas hos dem (och de barnen kommer aldrig tillbaka som sig själva igen). Det är svårt att göra berättelsen rättvisa här – den utvecklas under så många kapitel – men det är bra berättat, mörkt, grymt och obehagligt.

Den sista historien utspelar sig på Jorden och handlar om Cap, en televangelist och visionär som blir gränslöst kär i en kvinna som blivit totalförlamad sedan hennes far sköt henne i huvudet. Även han har haft en vedervärdig far och uppväxt, som förmedlas i hemska passager från kapitel till kapitel. Historien om Cap berättas av Cap själv och berör teman som den högsta kärleken, galenskap, global uppvärmning och den yttersta boten.

Levy flätar ihop dessa berättelser plågsamt långsamt och gradvis. Man kastar sig genom kapitlen och undrar hur de hänger ihop, vad som ska leda till vad. Det hela är mycket spännande och medryckande från de klaustrofobiska tunnlarna på Haven, till de påhittiga och tokäckliga insekterna på Haze och de bistra dagdrömmerierna av Cap. Levy presenterar två genomtänkta världar och ett levnadsöde och en hel rad intressanta personligheter. En vanlig SF-sjukdom är annars att författaren tappar fokus på berättelsen till förmån för miljön, men så är inte fallet här. Man inser vidare att Levy inte har den allra ljusaste bilden av mänsklig natur och vår förmåga att agera självständigt och humant. Men det är ju en dystopi, så vad förvänta sig? Även hans tidigare två böcker har i recensioner kallats för dystra, cyniska och till och med sadistiska.

Men mot slutet verkar Levy tyvärr ha känt att, shit, jag måste bli klar snart. Berättandetempot stegrar och saker händer plötsligt väldigt fort. Han knyter rasande fort ihop trådar det tagit lång tid att väva och det känns lite ovärdigt mot karaktärerna och den ödesmättade stämning som byggts upp. Men det förtar inte alls läsningen av boken som helhet och får väl anses vara en skönhetsmiss. Detta är mörk och dyster SF modell bättre.

Textutdrag (Visa/göm)

Magnus Rolöf

Publicerad: 2007-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-17 19:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2506

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?