För några år sen upptäckte jag en bok på biblioteket som verkade intressant: albanske Ismaïl Kadarés roman Aprils frusna blommor. Mitt ämne, mitt tema. Balkan. Jag hade varit där under en period, inte i Albanien visserligen men där i trakterna, i samma bergslandskap, och i Bulgariens huvudstad Sofia. Det var nästan alldeles på pricken tio år efter Berlinmurens fall, när gränserna i Östeuropa hade varit relativt öppna ett tag. Nu ville jag uppleva det igen, uppleva det i prosa, jämföra mina upplevelser med romankaraktärernas. Främst ville jag kanske läsa om det postkommunistiska samhället, känna lite på den här skarven i mellanrummet mellan gammalt och nytt. Se de flashiga reklamtavlorna och modebutikerna bland betongmonument à la grå Sovjetestetik, och så de muslimska bergsbyarna bara några timmar bort.

Huvudperson i Aprils frusna blommor som kom ut på svenska 2003, är konstnären Mark Gurabardhi som efter studier vid Konstakademien i Tirana får en befattning nånstans på landsbygden i norra Albanien, i en ort vars namn i boken bara skrivs som "B…". Och ja. Här finns det gamla Öststatseuropa sida vid sida med moderniteter, samtidigt som ålderdomliga myter och legender smyger sig in i sprickorna i stadens husfasader. Vid åsynen av en nedfrusen orm på gatan minns Mark historien om den unga kvinnan som, för att sona en oförrätt som hon eller nån annan i hennes klan begått, tvingades gifta sig med en orm.

Karaktärerna lever i en sorts övergångsperiod, där bankrån och porrigt klotter ses som exotiska och "tjusigt" västerländska nymodigheter. Men när det sedan sker ett mord börjar det talas om att Kanun, den uråldriga sedvanerätten som förespråkar blodshämnd och som varit förbjuden under kommunisttiden, borde återupplivas och tas i bruk igen.

Ismaïl Kadaré skrev Grymma april många år före Aprils frusna blommor; Grymma april kom ut på albanska 1980, men ges först nu 2007 ut i svensk översättning. Och om man talar om utveckling i skrivandet och av ett författarskap är det något som blir väldigt påfallande här. Det tycks ha hänt en del på 20 år. För medan Kadarés senare Aprils frusna blommor är om inte snudd på fantastisk så väldigt intressant och underfundig, och framför allt mycket läsvärd, så är hans tidigare roman Grymma april allt annat än det. Tyvärr. Grymma april är för mig i mångt och mycket en stor (kanske borde jag skriva "grym"?) besvikelse.

Tiden i Grymma april är tidigt 1900-tal. Sedan 70 år tillbaka ligger släkterna Berisha och Kryeqyqe i fejd med varandra. Gjorg, sonen i familjen Berisha, tvingas efter att hans bror dödats "hämnas broderns blod" och bli mördare mot sin vilja, och därmed själv lagligt villebråd för en gevärskula avfyrad av valfri mansperson i släkten Kryeqyqe. Till den norra albanska högplatån, där allting utspelar sig och där Kanuns lagar råder, åker samtidigt det nygifta, och i Tirana bosatta, paret författaren Bessian Vorpsi och hans fru Diane på bröllopsresa.

För Bessian är de gamla sedvänjorna synonyma med hjältedåd, myt och ädelmod. Diane däremot är inte lika imponerad av makens vurm för vendettor och våldsromantik, men dras ändå till den tystlåtne och "mystiske" Gjorg när deras vägar korsas. Någon djupare psykologisk, eller för den delen särskilt trovärdig, förklaring till hur eller varför Diane, Bessian eller Gjorg känner eller agerar som de gör ges dock inte, och ärligt talat känns just mycket av det som sker dem emellan ganska osannolikt.

Kanske beror det på att den litterära gestaltningen ofta lyser med sin frånvaro. Romanformen tycks nästan vara en ursäkt för att kunna förklara och (med rätta skulle jag nog vilja säga) förkasta (om inte hela så i varje fall delar av) den gamla och tillika patriarkala sedvanerätten Kanun, vilken omfattar lagar indelade i balkar gällande kyrka, familj, bröllop, bostadshus, boskap, heder, brott och så vidare. Mest kända är kanske lagarna som reglerar hur blodshämnd ska utföras och släktfejder "lösas". Men trots bokens blodiga tema är texten torr som knäckebröd. Romanen har, i alla fall för min smak, lite för mycket karaktär av upplysningsskrift. Ingen kan efter läsningen ha missat vad en "bessa" är, vad ordet "gjaks" och andra Kanun-relaterade termer betyder, eller hur man löser en gränstvist genom Kanun. Orden och dess innebörder förklaras dessutom utförligt i fotnoter i bokens första kapitel. Bara det känns lite overkill.

Kadaré nämns ofta i Nobelprissammanhang, under senare år har han varit en ständig förhandsfavorit. Men för Grymma april blir det gissningsvis inget Nobelpris i litteratur. (Kanske har jag fel, om några månader får vi se vem som blir 2007 års pristagare. Jag gissar på nån helt annan än Kadaré.) Tyvärr måste jag nog säga att Grymma april är en ganska umbärlig bok, av en vanligtvis mycket bra författare. Mitt tips är: Läs istället Kadarés Aprils frusna blommor. Den romanen har allt det som Grymma april saknar.