"Stalins kossor" är vad de deporterade esterna kallade Sibiriens magra getter. Det är också titeln på Sofi Oksanens debutroman. Och kanske en metafor för ett anorektiskt kvinnoideal.

Är det här en feministisk roman? Baksidestexten säger så. Men det beror kanske på hur man ser det. I fokus står tre generationer kvinnor: estniska byggmästaren Katariina som träffar "finnen" på en restaurang i Tallin i början av 1970-talet, gifter sig och blir hemmafru i en isolerad "Ärke-Finsk" håla, "finnens" och Katariinas dotter Anna som är romanens berättarröst och som i hemlighet lider av ätstörningar, och Sofia – Katariinas mamma och Annas mormor som bor på estniska landsbygden.

Det handlar även om dessa tre kvinnors män. Finnen som aldrig blir mer än just "finnen" eller "pappsen" vars arbetskamrater på finska ambassaden i Moskva förlustar sig i billig vodka och köper sex på nybyggda Hotell Viru i Tallin där de prostituerade tar betalt i deodoranter och importkläder, Annas pojkvän Hukka som ställer obekväma frågor och kräver svar, som undrar hur hon vill ha det i sängen (hur ska hon veta när ingen tidigare brytt sig om att fråga?), som vill att hon ska äta ordentligt, och Sofias man Arnold och de andra motståndsmännen i den estniska byn Haapsalu som på 1940- och 50-talet lever under hot om att bli avrättade eller deporterade till arbetslägren i Sibirien.

Av rädsla för att bli stämplade som "rysshoror" döljer både Katariina och Anna sitt estniska ursprung.

Självklart är varje kvinna i viss mån en hora. Men somliga är mer hora än andra. Somliga har mer av det i blodet; andra har lärt sig eller vuxit in i det, somliga är det av naturen. Varför är alla estniska kvinnor horor? Beror det på deras gener? Så grubblar man helt offentligt i Helsingin Sanomat och "Kirstis frågespalt".

I Estland bemöts Katariina av frågor om hur hon "lyckades fånga" en finsk man. Till och med hennes syster är avundsjuk på hennes nya "rikedomar", hon kan inte förstå att Katariina, som saknar arbetstillstånd, inte har det så gott ställt i Finland. För att få fickpengar smugglar Katariina med sig kläder som hon säljer på svarta marknaden när hon hälsar på sin mamma i Estland. De ryska myndigheterna betraktar henne som en "politiskt misstänkt person" eftersom hon gift sig med en utlänning. Det säkraste blir att säga upp kontakten med de gamla kompisarna, men ibland tar hon ändå emot besök i den finska hemstaden av estniskor som hon "kan ha nytta av":

Mamma hatade det. Att prata estniska i den ärkefinska småstaden. Att promenera i den ärkefinska småstaden tillsammans med estniskor. Hon avskydde det sätt på vilket de framträdde i gatubilden med sina gungande höfter, högklackade sandaler och knallröda läppstift, samtidigt som större delen av Finlands döttrar gick omkring i cykelbyxor och t-shirt, jeans och gympadojor och utan synlig makeup.

Tidsmässigt pendlar romanen fram och tillbaka mellan olika årtal i Sofias, Katariinas och Annas vardag från 1940-tal och fram till nutid, samtidigt som det i texten hela tiden finns en dunkande hjärtrytm, en nerv som vibrerande löper framåt. Ibland tangerar texten både det lyriska och det dokumentära:

1972
Katariina kan 1 680 finska ord.
Finnen berömmer hennes kunskaper i finska.

Men vänta lite nu. Skulle inte den här romanen handla mest om ätstörningar? Kanske är det lätt, om man läst informationen om boken, att få den uppfattningen. Ja det handlar en del om Annas "bulimarexi" och hennes fixering vid mat, likväl som att olika bilder av kvinnor (och män) problematiseras. (Kanske är det just där som epitetet "feministisk roman" kommer in?) Men att reducera Stalins kossor till en ung-tjej-som-mår-dåligt-roman vore väldigt missvisande och fel, när boken handlar om så mycket mer.

För mig är Stalins kossor i mångt och mycket en skildring av rädslor och ett Estland under och efter Sovjettiden. I bakgrunden gnisslar det sönderfallande Sovjetimperiet. Jag får känslan av att flera mycket levande stycken dåtidsdokument blandade med nutidshistoria förmedlas till mig, det blir lite som att se in i ett tittskåp där parallella världar framträder samtidigt. Sällan blir historia så levande som i skönlitterär form. Oksanens intensitet och språkflöde gör det dessutom brutalt svårt att värja sig.