Jag skyller allt på Rick Moody. Och Gilmore Girls så klart. Oavsett popkulturell syndabock så kvarstår faktum: Jag är helt besatt av Connecticut, den där lilleputtsstaten en timmes bilfärd utanför New York, där gräsmattorna alltid verkar vara perfekt smaragdgröna och alla mammor är soccer moms och Wall Street-änkor. Tydligen delar Jane Green min fetisch, för hon har gått så långt att hon lämnat sitt älskade London, där hennes första böcker utspelade sig, och flyttat till Connecticut med man och barn.

Detta radikala livsstilsbyte manifesteras så klart i hennes romaner – om man nu ska kalla dem det. Jag föredrar min egen term "den litterära motsvarigheten till jordgubbsskumbananer". Sötsurt, fluffigt och så lätt att det smälter på tungan – men märkligt beroendeframkallande. "Life Swap" är inget undantag, annat än att hon varvar sina sedvanliga Bridget Jones-aktiga beskrivningar av upptagna, tuffa och kärlekskranka thirtysomethings som "jobbar med media" med entusiastiska beskrivningar av Highfield, Connecticut.

Ni har väl sett, eller i alla fall hört talas om "Par på prov"? Programmet där två vitt skilda människor (gärna en tokkristen filadelfiaanhängare och en tatuerad MC-morsa) byter hem och liv i ett par veckor. Jane Green använder sig av ett liknande koncept. I "Life Swap", som för övrigt påminner en hel del om nyss bioaktuella "The Holiday", byter 35-årige tidningskvinnan och Londonbon Vicky liv med jämnåriga hemmafrun och troféhustrun Amber. Bytet får båda kvinnorna att omvärdera sina liv och ställa sig den oundvikliga frågan: Är gräset verkligen grönare på andra sidan?

Låt oss inte vara orealistiska. Jane Green kommer aldrig att vinna Nobelpriset i litteratur, hon kommer inte ens att bli den bästa inom sin genre. Därtill är hennes stil alltför osäker och fladdrig. Man skulle tro att en engelska vet att en soccer mom i Connecticut aldrig skulle säga något så genombrittiskt som "bugger!". Att en amerikan inte skulle känna till uttrycket "turn in" tror jag inte heller på. Kanske har Green blivit alldeles mid-Atlantic-bortkollrad av sin tillvaro i Connecticut, kanske är jag onödigt petig, men det störde mig.

Frånsett de språkliga missarna är det här ypperlig underhållningslitteratur, företrädelsevis med ett glas rosévin i näven och – varför inte? – en påse skumbananer.