Hela texten är en monolog riktad till ett du. Detta du är berättarjagets terapeut, som hon har uppsökt på grund av sina oroliga tankar.

Dåtid och nutid flätas in i varandra på ett böljande sätt, liksom minnen som sällan poppar upp i kronologisk ordning.

Vem är egentligen M? Hon som tidigare gick hos terapeuten och som rekommenderade berättaren att börja gå hos henne? Hon som dyrkade terapeuten, varför var hon egentligen tvungen att avbryta sin terapi? Vad är sanning och vad är projiceringar?

Sångerskan har en central roll i berättelsen, inte för att relationen varade så länge, utan snarare utifrån de processer den satte igång. Sångerskan som var van att alltid stå i centrum. Att leva med henne var att alltid befinna sig ett steg bakom, i hennes närhet avstannade berättarens skrivande. Med Flickvännen är det annorlunda, där finns ett igenkännande, att vara två av samma sort, en stark känsla av samhörighet. Inbyggt i den närheten, finns rädslan att förlora den.

Det finns spår av oss två. Sådant är vårt band. Det är temat i vår sång: >>Cric och Croc är bästa vänner, Cric och Croc sig aldrig ensamma känner.>> Vi dyrkar samma saker, känner samma fasor, vi kommer från samma krets.

Naturligtvis blir detta också en berättelse om föräldrarna. Modern som trotsade sina föräldrars ogillande och gifte sig med den man hon älskade – Hur kan hon vara så rädd för sin egen far? Varför blir även hennes man tafatt och osäker i morfaderns närhet? Hur kan han utöva sådan makt över dem? Hur formar släktbanden en, hur påverkas man av familjehemligheterna? Att känna av en rädsla och inte veta vad den bottnar i.

Modern är dessutom sjuklig, hon får astmatiska anfall som är nära att kväva henne. Den behövande modern, hon som aldrig fick den kärlek och bekräftelse hon längtade efter som barn. Nu överöser hon sina döttrar med omtanke, nu ska bristen kompenseras.

Jag tittar upp mot våningen, mot balkongen till hennes sovrum, mot hennes stängda fönster, jag tror mig höra hennes röst som ropar Hjälp, min syster säger:>>Det är i ditt huvud>>, vilket jag hör som: >>Det är i din hjärna för du är galen och alla galningar hör röster som inte finns, ord som kommer inifrån dem själva, från den ihåliga och mörka kroppen.>>

Det är ett återkommande grepp i texten, att någon säger något och berättaren återger vad hon uppfattar, hur hon omtolkar meddelandet.

Textmassan är kompakt, här finns ingen kapitelindelning, inte ens någon styckeindelning i texten, som läsare är det svårt att hitta naturliga brytpunkter där det går att ta en paus i läsningen, det är en ström av ord som oavbrutet forsar fram.

Det är ett drivet och innovativt språk, här finns många formuleringar att återvända till. Det är dessutom ett mycket bildrikt språk fyllt av återkommande element. Vatten är ett av dem, det har en viktig roll i berättandet, särskilt rädslan för att drunkna som aktualiseras av flera incidenter, både i barndomen och senare i vuxenlivet.

Detta är en monolog som insisterar på uppmärksamhet och som stannar kvar i tankarna länge efter att den har tystnat.