Recension

: Det skriker i skogen
Det skriker i skogen Helmer Grundström
2006
h:ström
7/10

Långt från städer

Utgiven 2006
ISBN 9189447867
Sidor 176
Medförfattare Introduktion av Gunnar Balgård

Om författaren

Helmer Grundström (1904-1986), föddes i Svanavattnet, Dorotea. Arbetade som timmerhuggare, flottare och vägarbetare. Utbildade sig i lantmannaskola och folkhögskola, flyttade till Stockholm och blev en av Klarabohemerna. Han debuterade som poet 1929. Det första betydande verket var diktsamlingen ”Detta är mitt land” från 1939. Han var den förste författaren från Västerbotten som nådde rikslitterär betydelse. Han skrev lyrik, romaner, noveller och folkskådespel m. m.

Helmer Grundström-Sällskapet – Mycket om och av författaren.

Sök efter boken

Ganska långt från byn och rätt otillgänglig för nån riktig landsväg ligger en ensam gård. Såväl boningshusen – sommar- och vinterstuga – som lagårn, logen, lidret och de övriga uthusen verkar förfallna och övergivna. Färdas man tillfälligtvis förbi eller betraktar man gården från nån angränsande höjd får man ofelbart intryck av urgrå tid och gränslös fattigdom

Så här börjar den västerbottniske författaren Helmer Grundströms märkliga novell Suckarna, i vilken gårdens alla invånare, människor som djur, suckar sig tungt och glädjelöst genom tillvaron. Den är en av fjorton noveller i samlingen "Det skriker i skogen". 2006 kom författaren Gunnar Balgårds biografi om Grundström och det är också Balgård som har valt ut novellerna som finns i denna novellsamling.

Det är verkligen ingen glamorös värld Grundström målar upp; det handlar om den norrländska skogsbygdens mer eller mindre fattiga invånare. Men berättelserna utstrålar en stor människokärlek. På så sätt känns novellerna alla på något sätt trivsamma, även om en hel del av det som händer i dem är djupt tragiskt. Det känns som att Grundström känner en särskild fascination över och medkänsla för de lite udda människorna som lever sina liv mycket enkelt, på ett gammaldags sätt och ofta isolerat i sina ensligt belägna gårdar.

Naturen och med den olika sorters djur finns alltid där, närvarande och beskriven. Och i novellerna finns ibland en gåtfullhet och en viss naturmystik. En del av berättelserna är lite som skrönor, som om Grundström hört dem berättas i sin hemtrakt. Hur det förhåller sig med detta vet jag inte, eftersom jag inte fördjupat mig i litteraturen om honom.

I novellsamlingen finns ett förord, som Gunnar Balgård skrivit. Ur detta är följande fakta hämtade: Helmer Grundström skrev mängder av korta berättelser, det är inte känt hur många, men det kan säkert vara tusen stycken. 64 av dessa har från 1930-tal till 1970-tal givits ut i fyra novellsamlingar: "Polisen gör chock: noveller" (1933), "Tappra soldater" (1936), "Trähjärtat: berättelser hemifrån" (1952) och "Skogarnas röda guld: berättelser" (1978). Från början publicerades novellerna allra oftast i veckopressen och i dagstidningarnas helgbilagor. Det skedde alltså inte i litterära tidskrifter, men sina bästa alster skickade författaren helst till Vi, Folket i Bild och fackförbundstidningen Sia.

På sensommaren 1929 flyttade Grundström till Stockholm. Han trodde först att det var med storstaden som tema han skulle skriva. "Först så småningom skulle han förstå, att hans egenart stod att finna i den torftigare klädsel han av födsel medfört hemifrån."

Urvalet av de fjorton novellerna tycker Balgård inte har varit svårt göra. Uteslutande har han valt noveller ur de tidigare utgivna novellsamlingarna. De utvalda novellerna är skrivna mellan 1930-talets mitt och 1950-talets början. Detta är, menar han, samma period under vilken Grundström skrev sin bästa poesi.

Detta med urvalet hakar jag upp mig på. Varför är det lätt att välja ut endast fjorton noveller när författaren kan ha skrivit tusen? Det låter ganska konstigt. Dessa korta berättelser rymmer var och en så mycket att det är svårt att förstå att övriga, låt oss säga, 985 berättelser skulle vara så lätta att välja bort. Med andra ord, urvalet har varit mycket snävt och subjektivt.

Ett par gånger är temat i novellerna att en människa från staden möter den norrländska skogsbygden och dess invånare. Novellen Det skriker i skogen, som givit samlingen dess namn, är en sådan novell, vilken slutar med att den mycket uppskrämda stadsbon, med södergående tåg, för alltid lämnar vildmarken. Där finns naturligtvis ett satiriserande över den ibland lättskrämda, pjoskiga och om naturen okunniga stadsbon. Sån humor gillar jag verkligen.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2007-02-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-02-08 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2379

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?