Det luktade mun. Så beskrev hon det efteråt, det luktade mun, ett stort djur alldeles framför henne hade slagit upp sitt gap. Det var svårt att föreställa sig något mera skrämmande. En dallrande, hinnaktig förnimmelse. Hon stannade tveksamt i dörröppningen, stod där sommarsvettig i det skarpa ljuset på brotrappan med nyckeln som en fällkniv i näven. Hon hade ring på flera gånger. Därefter knackat. Därefter knappat in hans hemnummer på tjänstemobilen, men utan att få svar. Genom den stängda dörren hade hon hört de skrällande signalerna, igen och igen, metalliska ringsignaler från en gammal 70-talstelefon med snurrskiva.

Kanske var han utgången? Hon tog upp nyckeln märkt med gamlingens kodnummer. Efteråt skulle Rauha Jauhojärvi gång på gång återvända till detta ögonblick, hur hon stått där och tvekat. Hur hon krampaktigt hållit i dörrhandtaget och stirrat in i dunklet. Hon var på vippen att vända om och köra vidare till nästa åldring. Fötterna klibbade i träskorna. En husfluga surrade kring nacken, lockad av hennes fuktiga människolukt. En sådan här dag skulle man bada i älven, tänkte hon. Ligga i gräset och bli solbränd.

Rauha Jauhojärvi tvekade med nyckeln i nypan. Hon kunde fortfarande dra vidare och rapportera till kontoret. Solen, ljuset. Husflugorna, de svullna fötterna. Humlet som slingrade sitt lövrassel uppför stuprännan. En sådan stund var det. Den vägde inget. Men så snart hon satt foten på tröskeln var den förbi.

För att vädra lät hon dörren stå på vid gavel. Flugan fick fart och pilade genast in. Rauha fortsatte in i tamburen och ropade gamlingens namn. Ingen svarade. Hon kände hur rovdjurslukten blev starkare och tryckte ner en impuls att spotta. Tjälknöl, tänkte hon. Gubben håller på att laga tjälknöl. Det var något bränt i luften, som från en kolgrill.

Det var nu hon upptäckte fläckarna. Något tjäraktigt som droppat på ekparketten. Hon vek av till vänster, kom in i köket. Spisen var påslagen och hon ryggade tvärt. Direkt på själva spisplattan låg något förkolnat och sönderbränt. Var det någon sorts muskel? En fisk? Hettan hade bränt och smält klumpen tills bara en förvriden sotkorv återstod. Det hade för längesedan slutat ryka, men det feta stekoset satt ännu kvar i väggarna. Med en min av avsmak stängde hon av plattan. Alzheimer, tänkte hon. Gubben hade blivit hungrig och velat steka mat. Utan stekpanna. Värre hade hon sett genom åren, rena turen att huset inte börjat brinna.
-Hallå? ropade hon igen.

Golvfläckarna. De kom från andra hållet. En smal passage ledde genom huset, bort mot sovrummet. Hon väntade orörlig och lyssnade. Inget svar, allt var stilla. Bara klampet från hennes träskor när hon närmade sig, lutade sig fram i dörröppningen och kikade in.

Han låg halvt på sidan. Munnen gapade, ögonen var halvöppna, lakanen var fullständigt hoptrasslade som om han ormat sig runt. Sängen var genomdrängt av något svartnat och levrat. Händerna höll han om magen, den sönderstuckna bukhålan glipade och det som varit därinne låg nu utvällt och ringlade över madrassen.

Det tog henne två sekunder att fatta scenen. Två sekunder hon alltid skulle bära med sig. Hon mindes inte hur hon kom ut, inte hur hon tappade träskorna. Hon bara sprang i strumplästen, sprang bort längs bygatan och släppte taget om nyckeln och mobilen, och inte förrän nu började hon skrika.