Sök dig till kanalerna. Det gäller i Venedig och även i Åsa Grennvalls självbiografiska serieroman Cynisk romantiker. För det är främst där – kanalerna, utrymmet mellan serierutorna – som själva vardagsdramatiken äger rum. Grennvall berättar effektivt i enkla svartvita rutor om det eviga sökandet efter kärlek och bekräftelse – men begär samtidigt mycket av läsaren som medskapare till dramatiken.

Det är någon gång i början av 90-talet och i en alltför åtsittande stad någonstans i Sverige är en tjej i slutet av tonåren på väg ut i det åtminstone inledningsvis romantiska sökandet efter den rätte. Den sprudlande livsglädjen förbyts emellertid snart i osäkerhet: Var det verkligen så här min riddare skulle vara – skulle han verkligen begära allt detta av mig? Vågar man lita på att om man mister en riddare så står en tusen åter? Och hur länge klarar sig en romantisk idealist innan cynismen slår rot i själen?

Inte länge verkar Grennvall säga och berättar om frustrerande suparkvällar och berusade nätter i okända nätter. ”På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång” försöker Karin Boye, men överröstas omedelbart av Gothsyntarna Sisters of Mercy som deklarerar att ”Life is short, and love is always over in the morning”.

Men det vackra hos Grennvall är att hon tror på ett återtagande av romantiken – även om man kanske först måste nå botten för att klara att börja om igen. Kanske behöver man underkasta sig lite kognitiv samtalsterapi eller så behöver man se Sveriges Tre Kronor hämta upp ett 0-5-underläge mot Finland för att se ljuset i slutet av tunneln och inse att det fortfarande är en tid för mirakler. Efter 135 sidor lämnar vi serieromanens Åsa som då hunnit bli både serietecknare och havande. Lite upplyft känner man sig nog som läsare – men inte särskilt överraskad. Samtidigt är det väl just i serierna som vi behöver möta hjältarna och hjältinnorna. Och läsa berättelser med lyckliga slut. Där romantiken segrar.