Bokmässan i Göteborg låter ofta författare mötas i sina seminarier. En samtalsledare/moderator inleder oftast samtalet eller ställer frågor under diskussionens gång.

I mötet mellan Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri var temat ”Den allvarsamma sanningsleken”. Båda två har ju i sina senaste romaner fantiserat kring verkliga personer, utan att göra anspråk på någon form av sanning om dessa personer. Stephen Farran-Lee inledde med att visa på flera paralleller mellan de två: de har båda kommit med roman nummer två i år, de har dessutom debuterat som dramatiker: Sara Stridsberg med Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten och Jonas Hassen Khemiri med Invasion på Stockholms Stadsteater.

Sara Stridsberg berättade hur hon kunde känna sig trött på det manipulerande draget i prosan/romanen, konstruerandet av fiktiva världar. Hon upplevde dramatiken som mer ren, naken, barnslig – kanske för att detta är ett nytt område för henne där hon känner sig friare eller för att teater innebär en så tydlig överenskommelse mellan skådespelarna och deras publik, att det är en illusion man går in i, att det inte är verkligt/sant. Hon närmade sig dramatiken i sin roman Drömfakulteten där det finns dramatisk dialog, där berättaren samtalar med Valerie. På frågan om boken inte kunde ha handlat om en helt och hållet fiktiv person, svarade hon att Valerie Solanas symbolvärde som outsider var viktigt för henne.

Jonas Hassen Khemiri pratade om det att väva en fiktion och samtidigt ifrågasätta den. I sin första roman lät han till exempel en person med hans eget namn få en biroll i boken – ändå tolkade många recensenter huvudpersonen som hans alter ego. I Montecore. En unik tiger är fiktionen också mycket tydlig. Språket spelar en viktig roll. Vad händer när det inte uppträder som vi är vana, när vi inte kan lita på symbolerna?

”Romanen som plats för samhällskritik” var temat för mötet mellan Lena Andersson och Kirsten Hammann. Deras böcker är mycket olika varandra, både i fråga om själva uppbyggnaden och innehållet.

Lena Anderssons Duck City är en hårt uppskruvad fiktion. Hon beskrev hur hon velat ta ett jättegrepp på västvärlden och få den att krackelera under sin egen tyngd. I och med att hon lät ankor få huvudrollerna kunde hon strunta i vanliga lagar och regler. Hon beskriver bland annat deras enorma neuroser i förhållande till ätandet. Hon uttryckte att romanen kan tydliggöra tendenser just genom att skala bort det som stör. På frågan vad som avgör hur hon väljer att skriva? svarade hon att hon vill skriva om något hon ännu inte riktigt känner till.

Huvudpersonen i Kirsten Hammanns Mettes värld plågas av dåligt samvete, att hon lever ett så tryggt liv, att hon har det för gott. Romanen skildrar två år i Mettes liv, där läsarna kan följa hennes tankar om det som händer runt henne och i världen. Hennes frustration får henne inte att agera, hon vänder den istället inåt och tänker det är min skuld, min skuld, min skuld – Hur fruktansvärt svårt det kan vara att förändra något, även sig själv. Romanen skildrar ett tillstånd som kan verka stillastående, men att gå riktigt nära och skildra de mest banala tankarna kan även det synliggöra något tidstypiskt. Många läsare har uttryckt att de känt igen sig i Mettes sätt att tänka, andra har blivit irriterade på att hon inte utvecklar sig. När Björn Linnell frågade Kirsten Hammann om hon inte kan känna att hon utlämnar för mycket av sina tankar i boken, svarade hon: du vet inte vad som är fiktion och vad som är sant.