Få döda språk är väl så levande som latin. Bara på första sidan i den ordlista som avslutar Tore Jansons bok Latin hittar man bland andra följande i svenska eller engelska lätt igenkännbara ord: abdico (avsäga sig, abdikera), abduco (föra bort), abnormis (regellös, abnorm), aborigines (urinvånare), abortio (missfall, abort), abruptus (avbruten, plötslig), absentia (frånvaro), absorbeo (dricka upp), abstinens (avhållsam) och abstractus (utan materia, abstrakt). För att inte tala om specialområden som medicin eller botanik där latinet fortfarande dominerar terminologin fullständigt.

Hur blev det så? Naturligtvis hade latinet en dominerande roll som härskarspråk i det enorma och varaktiga Romarriket. Men hade det fortsatt att höra samman med en politisk stormakt hade det förmodligen inte klarat sig ända fram till nu. Tänkt till exempel på ryskan, som visserligen talas av väldigt många, men som också många av de som tvingats lära sig det av en politisk överhet numera vägrar att tala.

I det politiskt mer splittrade medeltida Europa var det förstås som kyrkans språk latinet levde kvar, men också vetenskapen – och utbildning, vetenskap och litteratur hade ju ofta nära anknytning till klostren – behövde ett internationellt språk. Här blev det snarast en fördel att ett sådant språk saknade anknytning till någon särskild stat. Idéer om ”ett land – ett folk – ett språk” är ju för övrigt mycket sentida sanningar med en hel del modifikation. Så har ju till exempel många latinska ord hamnat i svenskan via hovfranskan.

Latin är, som ju antyds i undertiteln ”Kulturen, historien, språket”, en påfallande bred bok. Vi får möta latinet från småstaden Rom, via imperiet, katolska kyrkan och det lärda Europa fram till nutida språkpåverkan. Janson kommer in på litteraturhistoria och kultur, skolornas och vetenskapens utveckling, europeisk politik och statsbildning, kyrkohistoria och moderna språk. Latinets inflytande på franska, engelska och svenska får egna kapitel, liksom språkets nutida status, aktuell litteratur och grammatiken. Som tidigare nämnts avslutas boken med en drygt fyrtiosidig ordlista som bjuder både på enstaka ord – i synnerhet sådana vi själva lånat av – och berömda uttryck från antiken, kyrkohistorien och filosofin.

Och nog ger också lösryckta citat ganska fantasieggande bildfragment av historien. Jämför till exempel kyrkolatinets ”Dominus dedit, dominus abstulit; sit nomen Domini benedictum” (”Herren gav och Herren tog; lovat vare Herrens namn”) med antika romare som Senecas ”Aliquando et insanire iucundum est” (”Ibland är det roligt också att vara vansinnig”) eller Horatius ”Dulce est desipere in loco” (”Det är härligt att ha fest på rätt ställe”).

Om ditt språkintresse liknar mitt och nosar runt som en glad liten get så länge allt är konkreta exempel och spännande sammanhang, men ängsligt kurar ihop sig när det kommer till tabeller med böjningsformer, kan du ju överväga att hoppa över grammatikkapitlet. Men allt som allt är den här en berömvärt övergripande liten bok om ett högst fascinerande ämne. Är man det minsta intresserad av språk gör man sig helt enkelt en rejäl otjänst om man missar Tore Jansons böcker.