Kommissarie Oliver Wendell Weeks, aka Fat Ollie, snubblar över ett högprofilsmord. Det känns skönt. Äntligen något som får solen att skina i rätt riktning och sticka ut från de dagliga grådaskiga morden. Så att säga. Ett politikermord skapar utrymme i pressen och kastar uppmärksamheten i rätt riktning. Fat Ollie har även avslutat sin första polisroman, "Rapport till Polismästaren", något som han oblygt är stolt över. Att han, från 88:e distriktet, får samsas med poliser från 87:e i staden Isola i mordutredningen gör honom inget. Nej, då finns det mer tid att bygga på öknamnet Fat Ollie med dubble supersize portioner 5 gånger om dagen.

Det här är mitt första möte med McBain. När jag kastar mig in i en deckarvärld som egentligen bygger på ett sammanhang och (ska vi kalla det) ett litterärt minne, känns det aningen otacksamt att recensera Fat Ollies bok. Med över 50 böcker i bagaget om 87:e och tre stycken som följer på den här titeln har, eller borde, hans detektivvärld minst sagt äga ett eget liv både bland läsare och recensenter.

Och Fat Ollies bok blir för mig ryckt ur sitt sammanhang. Det är ett stycke om rivaliserande distrikt och karaktärer som under lång tid huggits fram ur den vita marmorn. Mordet på politikern Henderson som ska ställa upp i borgmästarvalet blir en parantes i romanen. För lika mycket som det är ett mord med ett klassiskt svartsjukemotiv finns det också ett disträ berättande om förhållanden mellan män och kvinnor, livet på gatan för knarkaren, horan och andra "missanpassade". Portionerna delas dock inte ut med återhållsamhet och därför blir det en kakafoni av handlingar.

Och visst har McBain ett skönt avslappnat berättande och inte minst ett trovärdigt öga för gatulivet. Det går inte att förneka. Medan de parallella historierna löper bredvid varandra är jag fortfarande i första kapitlet när mer än halva boken är läst. Kritiken riktar sig mot automatiken i den här boken. McBain har klippt och klistrat och tillfört endast det han kan: ett nytt mord. Igenkänningsfaktorn är säkert en godbit för en trogen McBainläsare. Men för någon utan tidigare bekantskaper blir det bara en förbiflimrande vardaglig episod.

Otacksamt, kanske. Vill du ge dig in 87:e ska du börja i en annan ände!