Ska man skriva en bok om Strindberg som folket kan ta åt sig så görs det bäst genom att lyfta fram detaljer som att han dog i Blå Tornet med blodblandade spyor i sängen och att han vid något tillfälle kan ha uttryckt en önskan om att äta sköldpaddssoppa ur en klosett. Först då, nedkastad från ”universitetens och Socialdemokratiska partiets njuga piedestal” kan folket ta Strindberg till sig. En nedlåtande syn på potentiella läsare som tyvärr förtar det mesta av läsglädjen när jag läser Stefan Whildes rabulerande En skandalskrivare i nattrock och kalsonger – August Strindbergs levnadshistoria för 2000-talet.

I dessa dagar av politiska utspel om att läsningen av Hemsöborna borde skrivas in i själva skollagen är det onekligen intressant att diskutera vilken förankring exempelvis Strindbergs författarskap har i de folkliga lagren. Har han – som ansåg sig ha den största elden i Sverige – fortfarande något att säga oss. Ja, säger Whilde men lyckas i sin egen väderkvarnskamp mot piedestalbilden av Strindberg att tappa bort den mest relevanta delen av Strindbergs levnadshistoria. Hans berättarkonst.

I Whildes biografi tecknas däremot en detaljrik om än spretig av samhället, idéerna och människorna i Strindbergs Sverige och Europa. Och så länge man som läsare inte förväntar sig att fullständigt följa författarens tankekedjor så är det njutbart att låta enastående individer som Ibsen, Key, Munch, Nietzsche, Heidenstam och Zola för att bara nämna några få skymta förbi när Whilde fångar in Strindberg i hans samtid.

Tyvärr är det också bara skymtvis som Strindbergs talang som författare ägnas något intresse. Avsnitten om själva texterna landar ofta i biografiska litteraturtolkningar som visserligen kan ha sin relevans, men knappast för det folk som Whilde ju vill skriva för. Och om Whildes ambition någonsin var att lyfta fram Strindberg till folket så ställer jag mig undrande till vad han egentligen vill ha presenterat. Att Strindberg drack absint, hade ett mycket komplext förhållande till kvinnor i allmänhet och dem han gifte sig med i synnerhet och att han under en period var övertygad alkemist?

Perspektiven som Whilde erbjuder är knappast nya, vilket är synd – för visst behöver vi 2000-talsmedborgare nya ingångar till Strindbergs författarskap. Men jag vägrar att tro att dessa ingångar måste ta sin utgångspunkt i en bild av en skandalskrivare i nattrock och kalsonger. Jag tror mer om oss, det svenska folket. Och det borde Stefan Whilde också ha gjort.