Människans härkomst är på sätt och vis en ”Arternas uppkomst II”. Det är ännu mer av samma sköna heresi som i ettan. Boken skrevs som en fortsättning på boken som förändrade så mycket inom biologisk forskning, och tar nästa självklara, men lite obehagliga steg. I enkelhet: Arternas uppkomst hävdade att bibelns skapelseberättelse var felaktig (och alla andra skapelseberättelser också, för den delen), Människans härkomst hävdade att människan ingalunda skapats som Guds avbild och kronan på hans verk, utan utvecklats ur missanpassade apor. De religiösa och filosofiska följderna av att människan inte hade en särställning i naturen utan var en ganska ordinär länk i den var förstås omfattande.

Darwin framträder under läsningen som en hedersknyffel. Inte ens den 130 år gamla människosynen kan fullt ut dölja att han är en utpräglad humanist. Lägg därtill en oemotståndlig nyfikenhet och en kärlek till forskningen som får hans hjärta att gråta varje gång han inser att han måste utelämna någon del av ett forskningsområde. Det är en akademiskt skriven bok, men Nils Uddenbergs översättning kombinerad med Darwins förmåga att skriva medryckande och pedagogiskt gör att Människans härkomst bjuder på ren läsglädje. Människans härkomst kan med fördel läsas på tåget, utanför sommarstugan eller på toaletten. Darwins sätt att skriva på är fullt av referenser och små historier, han ger (vetenskapligt sett ganska tveksamma) exempel från vänners bekantas olika nöjesresor för att belägga sina teser, vilket gör läsupplevelsen närmast skönlitterär.

Det roliga med Darwin och hans upptäckter är att utvecklingsläran i sig så radikalt ställer sig i motsats till religionen. Det är en skön teori att tro på eftersom den inte bara är den senaste i ledet av världsåskådningsteorier, utan den som återstår när alla andra skyfflats undan. Den är logisk, empirisk och har en oemotståndlig samverkan mellan orsak och verkan. När hans böcker först kom under senare delen av 1800-talet försökte anhängare skapa nya religioner, eller antireligioner, baserat på en Darwinistisk syn som saknade alla övernaturliga inslag. Men de fick aldrig någon genomslagskraft. Teorin om arternas uppkomst och om det naturliga urvalet ska inte vara en ny rörelse, den ska vara facit. Därför kan man inte kalla varken Arternas uppkomst eller Människans härkomst för ateistbiblar, även om det förstås frestar att göra det.

Att använda texter eller bilder till att chockera och skapa uppståndelse är ett ganska gammalt grepp, men ännu väldigt populärt. Därför är en av de större behållningarna när man läser Darwin att han förmodligen är den störste inom gebitet under de senaste seklerna. Och han gör det med saklig, akademisk korrekthet, ibland nästan med ursäktande ton. Utvecklingsläran provocerar inte genom sin form: den har inga obscena ord, inga nakenbilder, inget neorealistiskt övervåld. Tvärtom verkar Darwin nästan önska att han aldrig upptäckt alla kätterska fakta och teorier. Men de är ju en gång där och han vet att de är sanningen, och som den sanningsälskande empiriker han är måste han sätta forskningen först.