Förra året var det Män som hatar kvinnor, tilldelad Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman, och i år kommer uppföljaren Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. Med största sannolikhet kommer den klättra högt på försäljningslistorna under sommaren.

Den andra boken av Larsson sparkar handlingsmässigt igång ungefär var den inledande delen i den så kallade Millenniumtrilogin slutar. Ekonomisk oberoende återvänder den demoniska Lisbeth Salander från en årslång semester och hennes klåfingriga hackerfingar dras spontant mot sina gamla antagonister och vänner.

Larsson dyker ner i ett ännu djupare helvete än i Män som hatar kvinnor och journalisten Mikael Blomkvist får sätta tänderna i traffickinghärvor med Österuropa, prostitution och tveksam svensk säkerhetspolitik. När några mord inträffat och några gamla lik grävts upp tar manipulativa och makttörstande intriger skruv och Salander tvingas mot sin vilja inleda ett elektroniskt samarbete med Blomkvist igen.

I Flickan som lekte med elden har Larsson skruvat upp våldsskildringarna och tempot några snäpp. Ett exempel är att Paolo Roberto plötsligt stryker förbi och givetvis ger sig in ett vilt slagsmål. Det är ett spännanden grepp att blanda in verkliga människor i en övrigt fiktiv deckare. Och det är säkert något vi kommer att se mer av men samtidigt känns det som ett lätt sätt att vinna några närliggande associationspoäng. I retrospektiv förlorar Larsson också några trovärdighetspoäng.

Men i samma andetag erbjuder Larsson läsaren att ta del av ett socialt engagemang. Det är främst myndighetsutövningen mot Salander och hennes korståg mot män som hatar kvinnor som återkommer i Flickan som lekte med elden. Den självsäkra Blomkvist delar Salanders hat mot härsken maktutövning men är Salanders motsats i angreppssättet. Instinktiv reaktion står i kontrast till metodiska undersökningar och pennan som vapen.

Och den där klyshan som du väntat på, den kommer jag inte att rabbla upp (men det gick väldigt fort att vända bladen i Flickan som lekte med elden).