Fältstudier i ukrainskt sex. Kanske borde man ha anat att det inte skulle bli så skojigt som det tokglada orangea omslaget ger sken av. Färgen för kanske snarast tankarna till den så kallade orangea revolutionen i Ukraina – vad hände egentligen med den där revolutionen sedan den petats ner från löpsedlarna? – men originalet kom för tio år sedan och har följaktligen inget direkt samband med revolutionen. Associerar du Ukraina med något diffust ångestladdat postsovjetiskt betonggrått kommer du tyvärr närmare bokens stämningar.

Fältstudier i ukrainskt sex utspelar sig visserligen snarare i USA än Ukraina, men handlar om det ukrainska. Om att ha ett språk ingen bryr sig om, vara ett offer för diktaturer alla andra lagt bakom sig, en periferi som kan plockas fram över ett glas vin i akademiska kretsar. Så exotiskt! Romanjaget är, liksom författaren, ukrainsk poet som gästföreläser vid amerikanska universitet. Men framför allt är hon deprimerad, lojt självmordbenägen, och ältar den nyligen avslutade relationen med en ukrainsk konstnär. En sådan där karlkarlkonstnär som liksom suger ner en kvinna i en mörk spiral av destruktivt sex och plågad känslolöshet för att, när han tröttnat, spotta ur sig ett vrak. Hört den förut, någon?

Ukrainska män behandlar sina kvinnor som de själva blivit behandlade av världen. Det är författarens tes. Varför sa du inte ifrån? undrar den naiva amerikanska väninnan. Det svar huvudpersonen formulerar för sig själv – och jo, jag vet, som varenda recensent citerar – blir:

Att vi uppfostrades av män som blivit knullade från alla håll och kanter och på alla möjliga sätt? Att samma typ av män senare knullade oss, och att de i båda gjorde med oss det som andra, de andra, hade gjort med dem? Och att vi tog dem och älskade dem precis som de var, ty att inte ta dem som de var vore att byta sida, gå över till de andra? Att vårt enda val följaktligen var och förblev det mellan offer och bödel – mellan icke-vara och vara som tar livet av oss?

Det här är ju en intressant tanke – en politiskt situation där kvinnorna solidariska med sitt land väljer sin offerposition. Den som varit förtryckt behöver någon att trycka ner själv. Enkel psykologi. Och så var vi tillbaka i den där nedåtgående spiralen igen.

För även om det onekligen finns spännande vändningar är det allt uppslukande elementet ältandet kring relationen – och den känns ungefär lika fräsch som de nidbilder man brukar göra sig av romantiksliskiga populärromaner. Här blir hjälten visserligen inte snäll på slutet, hans manligt ”rovlystna sinnlighet” vänds aldrig i någon ömsint förklaring. Faktiskt händer inte direkt någonting. Den inre monologen ältar på i en härva av personliga pronomen och en bitvis så skriande brist på punkter att jag ibland nöjer mig med ett komma eller vad som helst för att få lägga ner den ett tag.

Det är så spännande när det då och då dyker upp böcker från hörn av Europa eller övriga världen som vi i vår bisarrt etnocentriska lilla litteraturvärld tenderar att förtränga. Men jag är ledsen, den här boken gillar jag bara inte.