Joni är 45 år och ensamstående mor. Hennes egen mamma är lesbisk och hennes pappa gammal knarkare. Själv har hon musikerdrömmar men den CD hon tagit lån för att spela in ligger i 1500 exemplar i hennes garderob. Hon jobbar i charken på Vivo. Hon är vegetarian.

Joni, med vissa modifikationer, har Edelfeldt gestaltat om och om igen i sina böcker. I titelnovellen till novellsamlingen Riktig kärlek (2001) försöker berättaren övertyga sig själv att om hon bara kan bli stark och självständig och inte vara beroende av en man så kommer hon äntligen träffa Honom. Tala om cirkelresonemang. Och det är ungefär så jag uppfattar de kvinnor Edelfeldt om och om igen beskriver. De vill så förfärligt gärna bli något helt annat än de är, de vill bli Kvinnan. Hon som är glad, trevlig, perfekt, ordningssam, älskad, lyckad och framför allt normal.

Joni bestämmer sig för att det är nog nu. Hon ska slänga alla gamla Bowie-skivor och alla kläder som verkar för ungdomliga. Från och med nu ska hon bli Vuxen, Ansvarstagande och framför allt Normal. Hon börjar träffa Niklas som är ganska snygg och verkar trygg och snäll och tänker att det är det hon behöver. Jag spoilar ingenting om jag avslöjar att det är det inte.

Edelfeldt strör populärkulturella referenser omkring sig som pärlor i den här boken. Ibland kan sådant bli krystat, om författaren inte riktigt har koll (se otaliga beskrivningar av internet i både böcker och på film..). Edelfedt kan dock sin Bowie, sin Morrissey och för den delen också sin Rufus Wainwright. Pluspoäng, och onekligen underhållande.

I bokhyllan hittar jag ett ex av Hondjurets samlade värk (2000). Inger Edelfeldts tecknade (anti)hjältinna Hondjuret är också Joni, liksom hon är alla de andra kvinnorna hon skrivit om. Men hondjuret har gett upp alla försök att vara något annat än den hon är: hon är ful, sur, missunsam och ganska otrevlig. Och ärligt talat, vem sjutton är inte det ibland?

Jag ska inte sticka under stol med att jag känner igen mig nästan otäckt mycket i Edelfeldts kvinnobeskrivningar ibland. Och jag tror att vi lite till mans skulle må bra av att inse att vi är okej även om vi står på gatan och sjunger ihop pengar, älskar David Bowie och Morrissey till döds fast vi egentligen är alldeles för gamla, och faktiskt inte vill ha den humorlöse fotriktige mannen med god inkomst utan något helt annat.