Fasornas trädgårdar är som en liten bärnsten som sköljts upp på en vemodigt dimmig strand. Skummet yr och sanden är av svart stoft under en himmel som sakta spricker upp och värmer min rygg. En välslipad bärnsten som bär på en omtumlande historia om två motståndsmän i Frankrike. I fångenskap möter de en tysk soldat som visar sig vara en äkta clown. Han jonglerar med smörgåsar, grimaserar, balanserar och spelar melodier på sitt gevärs eldrör från kanten av den helvetiska grop och fängelse de tror ska bli deras grav efter skotten mot hjärtat.

Michel Quints roman är koncentrerad till nätta 52 sidor som var och en väger lika tungt. Det är ingen lättviktare. Varje sida är fylld till gränsen med närvaro, värme, humor och även ett språk som får din tunga att snubbla fram i raketfart. Quint vidrör inledningsvis kort vid Maurice Papons rättegång 1998.

Somliga vittnen berättar att under de sista dagarna av Maurice Papon-processen hindrade polisen en pajas, en cirkusclown, för övrigt mycket illa sminkad och iförd trasig scenkostym, att bevista rättegången

Papon var en hög administrativ chef för den franska polisen i Bordeaux under den nazivänliga Vichyregimen. Ansvarig för deportationen av ca 1700 judar till bland annat Auschwitz är han, eller blir han, en ogripbar symbol för de avskyvärda och absurda handlingar som riktats och riktas mot mänskligheten. Handlingar som sonens far fick uppleva i sin helvetiska grop där endast en clown kunde klä av världens grådaskiga ljus.

Clownen kan riva ner fasader, skratta åt det absurda och försöka normalisera det som inte går att förstå. Clownens sista uppgift blir att efter årtionden av lögner närvara vid Papons rättegång och avslöja dess clownaktiga skådespelare som försöker gömma sig från sitt ansvar. Och utan kontrasterna mellan sanning och lögn, allvar och humor, krig och fred, död och liv, så skulle boken sluta platt och med ett ryck på axlarna.