Det är slutet på 70-talet. I Nigeria råder oljeboom, Biafrakriget är över, landet blomstrar och den stora konst- och kulturfestivalen Festac 77 uppmuntrar afrikaner världen över att återknyta banden till sina rötter i Moderlandet Afrika.

Kehinde Okolo har tillbringat de senaste arton åren i Storbritannien. Tillsammans med sin man Albert och deras två barn lever hon ett behagligt medelklassliv i radhuset i östra London. Ett välbetalt jobb på Barclays bank gör att framtiden är tryggad. Albert spelar rollen som familjefar perfekt, tycker han själv, men bär på en ständig känsla av att inte höra till. I ett land som styrs av kvinnor, där barn är en lyx och inte en nödvändighet, har han ingen självklar funktion som familjeförsörjare. Under den välpolerade västerländska ytan ser han sig själv trots allt som ibo-man.

Albert drömmer om ett sorglöst och vänligt Nigeria utan rasism och fördomar, där han och Kehinde skulle kunna njuta av hög status som återvändare. Men Kehinde är tveksam. Inom sig bär hon på två till synes oförenliga kvinnobilder: den traditionella och goda nigerianska hustrun, väl medveten om vad som anses passande i den patriarkala ibo-kulturen, och den moderna och självständiga brittiska kvinnan.

Det handlar om att stå med fötterna i två kulturer, om längtan efter tillhörighet och att finna sin självklara plats i världen – om att hitta hem. Frågan är bara vilket land som ska räknas som ”hemma”. Och vad är egentligen viktigast: individens självständighet och utsatthet eller gemenskapen med släkten i en kultur som vilar på gamla traditioner? Kanske finns en frihet i båda alternativen.

De dubbla identiteterna och tvillingtemat accentueras av att Kehinde hör sin döda tvillingsyster Taiwos röst, men tyvärr blir denna effekt påannonserad väl övertydligt med den svenska romantiteln – den engelska originaltiteln är kort och gott Kehinde. I stundtals lyriska partier återkommer korta minnesbilder från fosterstadiet med den döda hopskrumpnade systern inne i mammas kropp, varvade med berättelsen om Kehindes barndom. Paradoxalt nog är det först här som hon blir tydlig som person. Det är också här i dessa partier, vilka bryter av mot den annars raka och sakligt berättade prosan, som romanen på allvar lyckas gripa tag.

Språkligt är romanen intressant på många sätt. Emellanåt finns partier med talspråk, skrivna på bruten syntax med inslag av slangord och uttryck från ibo- och yoruba-språken insprängda i prosan. Längst bak i boken finns en förklarande ordlista. Att acada är slang för ”personer med akademisk utbildning” och samtidigt kan sägas ”föraktfullt om kvinna” visar prov på hur kulturella värderingar även smyger sig in i språket.

En brist i romanen är dock gestaltningen av karaktärerna, vilka ibland hade behövt ett större mått psykologisk trovärdighet, för att bli mer än typfigurer. Albert, liksom de flesta manliga karaktärerna med några få undantag, framstår i all sin egoism och självgodhet som allt för ensidiga. Romanen hade även tjänat på en fördjupning av vissa delar av intrigen, där viktiga händelser ibland passerar förbi alldeles för fort. I en kort mening får man till exempel veta att Kehinde lyckas doktorera i sociologi på bara tre år.

Romanens stora styrka ligger i de tankeväckande frågorna om ursprung, kultur och kollektiva värderingar kontra individens frihet, som ställs, och som idéroman fungerar Tvillingrösten alldeles utmärkt. I likhet med många av Emechetas verk: ett flertal ungdomsböcker och ett tjugotal romaner, varav endast ett fåtal finns översatta till svenska, ligger fokus på kvinnors situation i ett patriarkalt och hierarkiskt samhällssystem, som kan finnas i såväl Afrika som Europa.