En man våldtar en kvinna på ett hotellrum. Hotellet träffas av en granat, en soldat kommer in, våldtar mannen och äter hans ögon. Den nu blinda mannen svälter och äter ett dött spädbarn. En modern version av grekiskt drama fyllt med oengagerat förbjudet sex slutar i en orgie av ond bråd död och våldtäkt. En sadistisk läkare langar droger och stympar folk. Människor irrar hopplöst runt. Psykos.

Det är ungefär vad man får sig till livs om man läser den brittiska dramatikern Sarah Kanes Samlade pjäser. Det är väldigt, väldigt mycket våld och sex och sexualiserat våld. Väldigt explicit. Och jag är allvarligt talat helt jävla ställd.

Det är som ett långsamt, djupt andetag efter att man fått en örfil. Det har inte börjat göra ont än, man försöker bara ta in att någon velat göra en illa.

För även dramatikern själv framstår som näst intill sadistisk. Som i scenanvisningen ”Han tar tag i Carls armar och hugger av hans händer./ Tinker går./ Carl försöker plocka upp sina händer – det kan han inte, han har inga händer.”

Ju konkretare desto groteskare. ”Krevader” (krigsscenerna på hotellet), ”Befriad” (drog- och styckhistorien) och den klassiskt inspirerade ”Fedras kärlek” känns faktiskt mest tröttsamt depraverade. När kändes våld och sex och grova ord egentligen fräscht ens på en teaterscen senast?

”Törst” däremot är mer abstrakt, en dialog – om än inte alltid så kommunikativ – mellan fyra karaktärer kallade C, M, B och A. Det är en hel del Beckett över det, och öppenheten gör det spännande.

”Psykos klockan 4.48″ är en monolog som är som en lång dikt. Den har definitivt både dramatiska och poetiska kvaliteter och nyanser.

Jag har inte sett Kanes pjäser på scen. Fick jag chansen kan jag inte svära på att jag skulle ta den heller. Allt detta så tätt inpå … Men jag är nyfiken på hur det alls kan gestaltas. Väldigt lite information om karaktärer och scenrum ges och mycket av vad som händer verkar knepigt att iscensätta. Människor får kroppsdelar avhuggna, råttor och gamar kalasar på delarna. Hur gör man det?

Men framför allt är det svart, det är så jävla svart, och jag vet inte riktigt vad det är hon vill få sagt med det. Okej, världen är åt helvete, fint. Men sen då? Jag kan inte se att det leder någonstans. Med en så otroligt mörk världs- och människobild som Kane har finns kanske bara en lösning.