Barn brukar välja lite hur som helst
Och därför ser man Amor som ett barn
Som lovar runt, så där som pojkar gör
På lek – och håller lika tunt som de.

På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som skitstövel – och tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att komma undan. För övrigt är han tillräckligt charmerande för att man ska förlåta honom vilket som.

Gemensamt med ovan citerade författare har hovdamen Murasaki Shikibus roman något av den lätthet med vilken Shakespeare rör sig mellan lekfull sarkasm och stor dramatik. Som Jane Austen beskriver hon med värme sina karaktärer utan att för den sakens skull vara sen att göra narr av deras brister.

Här finns Austen-romanens karaktärer av en klass som inte behöver sysselsätta sig med så mycket mer än sina personliga relationer, och deras sätt att föra dessa reella funderingar på ett underfundigt abstrakt plan. Trots hovmiljön är Genji dock betydligt mindre hövisk. Med sitt viskande och snubblande över dessa oändliga japanska skärmar liknar den ibland nästan någon sorts sängkammarfars. För även om romanens relationerna visserligen styrs av etikett och ceremonier som är främmande för en nutida och västerländsk läsare, känns de sexuella intrigerna inte så lite moderna.

Därför är det också som västerländsk läsare lätt att uppfatta karaktärerna som i praktiken sekulariserade. Ändå finns här en elementär underström av buddistisk förgänglighet och karma. Hovlivets kärleksintriger genererar svartsjuka och hat, undertryckta känslor som ibland blir så starka att de manifesterar sig i hämnande andar. De övernaturliga inslagen blandar sig med den annars vardagliga detaljrikedomen på ungefär samma sätt som i den magiska realismen. Här finns för övrigt en stark och långvarig tradition i japansk kultur, med mer nutida paralleller i flera av nobelpristagaren Kenzaburo Oes romaner.

Berättelsen om Genji har kallats ”romankonstens första stora mästerverk” och helt enkelt ”den första romanen”. Den är onekligen tre hundra år äldre än Don Quijote (kanoniserad äldste på de flesta litteraturinstitutioner). Ändå slår Berättelsen om Genji en som förvånansvärt lättillgänglig. Att man gärna kommunicerar mycket litterärt, med diktstrofer och allusioner, verkar kanske konstigt och högtravande, men rymmer en hel del finurlighet. Möjligen hjälper det, som en sorts tur i oturen, att man har tillgång till översättningar – även om noter i skönlitterär text är fantastiskt fult och somliga känns en smula onödiga, har man god hjälp av andra.

Kristina Hasselgrens översättning är gjord från den engelska, uppenbarligen med stöd av diverse Genji-forskning (det finns att välja på). Tyvärr är den här volymen, med underrubriken ”De tidiga åren” vad som finns på svenska av originalets 2 500 sidor. Vill man veta hur det sedan går för karaktärerna får man gå till engelskan. Det förefaller kanske lite märkligt – man kunde till och med drista sig att hävda att en litteraturhistoriskt viktig roman som Berättelsen om Genji förtjänar bättre. Inte enbart med ålderns rätt, utan för att den, förutom att ge en (åtminstone vad gäller översättningar) tämligen unik inblick i medeltida japanskt hovliv och romankonst, inte är utan rent underhållningsvärde.