Den japanska skräckvågen inom film – förenklat kallad j-horror, eftersom allt måste ha en praktisk etikett idag – dök upp nästan från ingenstans för ett par år sedan och är, vad det verkar, så smått på väg tillbaka dit igen. Det finns väl en gräns för hur många gånger man kan bli skrämd av en vitsminkad sexåring. Men den gjorde det den skulle; när amerikanska skräckfilmer allt mer faller in i antingen ett evigt trist upprepande av samma gamla teman eller ett postmodernt glimten-i-ögat-upprepande av samma gamla teman blir det allt svårare att inte känna att man sett exakt samma sak göras bättre förr.

Skräck fungerar som bäst när den kryper nära, och när filmer och böcker envist biter sig fast i det förgångna fungerar de inte längre. (Det ligger till exempel stor humor i alla knutar manusförfattarna slår på sig för att skriva ut mobiltelefoner ur filmerna, eftersom en sådan skulle sabba de flesta klassiska slasherfilmer på fem minuter. ”SOS Alarmservice.” ”Hej, jag är ute i en koja och det är en galning med motorsåg utanför, när kan ni ha en piketbil här? Fem minuter? Toppen!”)

… Jag avviker från ämnet. Förlåt.

Det som j-horrorvågen införde är lite samma grepp som även lite mer kritikerrosade författare som John Ajvide Lindqvist och för all del Bret Easton Ellis gripit till när de tacklat genren: förvräng inte verkligheten för att få in monstren – flytta in monstren i en verklighet vi känner igen (i japanska filmer är mobiltelefonen det skräckinjagande). Skriv inte bort det moderna livet, betona inte det fantastiska utan det realistiska. Visa hur oerhört tunt lagret är som vår fina högteknologiska värld utgör. Och SKRÄM SKITEN UR OSS.

Ringu från 1998 och de många spin-offs som den den gav upphov till är kanske inte det bästa genren har att erbjuda, men Hideo Nakatas film var onekligen stilbildande, och scenen med Sadako som … nä, inga spoilers, men den är svår att inte bära med sig. Och just därför är det lite av en besvikelse att konstatera vilken ganska ordinär skräckroman förlagan är.

Storyn kan ni kanske: Fyra ungdomar faller plötsligt döda ner på olika platser, oberoende av varandra, men exakt samtidigt. En journalist börjar gräva i det, upptäcker att de tillbringat natten tillsammans i en stuga exakt en vecka tidigare, åker dit, hittar ett videoband, ser på det, får veta att han (jo, i boken är det en han) har exakt en vecka kvar att leva om han inte … och där slutar inspelningen. Nu har han och hans excentriske och smått psykotiske vän (som av en ren lyckträff råkar vara expert på det mesta) en vecka på sig att lura ut vem som ligger bakom bandet och hur de ska hålla sig vid liv …

Missförstå mig rätt: även om Suzuki (eller om man nu ska skylla på den amerikanske översättaren) inte är någon större språkbegåvning – han skriver styltigt, är lite för förtjust i osannolika sammanträffanden och fegar ur rejält på slutet – är det en spännande, detaljrik historia. Handlingen är mer komplex än filmens och gör sitt bästa för att vara relevant – vilket gör att Ring möjligen är mer tänkvärd som bok än som film, och historien den berättar är definitivt mer sammanhängande. Men det gör också att fokus flyttas i alltför hög grad till handlingen och bort från den där krypande, blodisande fasan som aldrig riktigt infinner sig. Suzuki siktar mer på däggdjurshjärnan än på den där djuriska flyktinstinkten som ligger någonstans under den, och får inte fullträff på någon av dem.

Skräck, i sin mest renodlade form, går tillbaka till något som kom FÖRE. Innan vi blev moderna, innan vi hade förklarat allt, innan vi kunde rationalisera. Den renheten, den där känslan där fasaden rämnar likt väggen i Hellraiser och ett skrikande Ingenting tittar tillbaka, är det som tilltalar mig i j-horrorvågen. Men där Nakata och Shimizu kunde göra det med bara en skymt av ett öga och lite ljudeffekter lyckas Suzuki på knappt 300 sidor på sin höjd antyda det.