”Kontakter mellan Sverige och Japan genom tiderna” är underrubriken på denna lilla bok. Det är möjligen en smula missvisande eftersom boken i princip bara tar upp svenska intryck av Japan. Många gubbar och fakta i form av årtal och platser blir det. ”Bilden av”-skildringar ska visserligen vara trendigt inom historieämnet, men här tar det sig en ganska konventionell form.

Förordet är så torrt att det nästan blir komiskt. Det handlar mest om en gammal konferensbyggnad där bokens forskare träffats. Därefter följer en rad svenska Japan-resenärer, upptäcktsresande, diplomater och forskare, fram till ungefär mitten av 1900-talet. Det är lite synd att den slutar just där. Jag hade gärna velat veta hur andra världskriget, och den återuppbyggnad och ekonomiska framgång som kom efter, påverkade föreställningarna kring landet.

För den som intresserar sig för denna mer moderna historia blir istället Ingemar Ottossons avsnitt om Japans öppnande – med den talande underrubriken ”Att framtvinga ett vänskapsavtal” – en oväntad bonus. 1930- och 40-talens aggressiva japanska politik framstår som något mer begriplig i skenet av de koloniala erfarenheterna. Att också Sverige tog, om inte alltid praktisk så ideologisk, del i denna koloniala version av ”frihandel” visas av de planer på en militärdiplomatisk expedition till Japan som Ottosson undersökt. ”Den som inte ville bli fri skulle tvingas”, som han så träffsäkert uttrycker det.

Alldeles enbart resenärer blir det nu inte. Elisabet Stavenow-Hidemark skildrar, om än på ett ganska stolpigt sätt, japonismen, den Japan-inspirerade stilriktning som var på modet på i slutet av 1800-talet. Lars Vargö skriver, delvis kritiskt, om de skönlitterära översättningar som gjorts från japanska till svenska – men ofta, med varierande resultat, via engelska – och Aasulv Linde om en på 1930-talet flitigt översatt frireligiös japansk författare.

Bitvis är det som sagt väl torrt, men inte på ett otrevligt sätt. Här finns visste en del att hämta om lite av varje. Mest minnesvärd bekantskap är utan tvivel Gustaf Oskar Wallenberg, odiplomatisk diplomat med ambitioner som föranledde rådet att med sina kollegor som ledning göra lite mindre. Av allt som sagts som det mytomspunna landet i öster – här är exempelvis högervännen Sven Hedins lovtal över plikttrogna japanska soldater i början av 1900-talet något som fastnar i minnet – kan det passa att den charmerande missförstådda diplomaten får sista ordet med sin beskrivning från 1906. Japanerna, menar han, är

ett framåtsträvande kulturfolk, som genom sin ungdom, sin kraft och sina initiativ tvifvelsutan bör kunna ge vårt folk och vårt land åtskilliga gagneliga impulser. Vi ha helt säkert åtskilligt att lära af det duktiga japanska folket ur både kommersiell och kulturell synpunkt.

Det kunde de senaste decennierna nog hålla med honom om.