Man behöver inte vara litterärt von oben eller exentriskt smal i sin smak för att uppskatta Georges Perec. Jag vet inte ens om det underlättar. Men man måste ha öppna sinnen och vara beredd på att ingenting kommer att likna någonting annat. Det är en modernism som kräver att varje ny bok blir en aldrig tidigare skådad genrefantasi. Ickeförståelse och galenskap blir läsarens ledsagare. Garvet, eftertanken och den tappade hakan är riktningen. Så, lite dum i huvudet måste man kanske vara ändå. Att Perec är en originell litterär uppfinnare är bara förnamnet.

Jag minns består av 480 numrerade minnesfragment ur Perecs liv. Hans mål var att skriva ned vardagligheter som för honom själv ligger farligt nära glömskans mörker och därför knappt värda att komma ihåg. Det hela blir ett pussel av meningslösheter, men som ändå bildar en absurd helhet. En svunnen tid (mellan 1946 och 1961), betraktad av en svunnen blick.

Boken avslutas med ett kort efterord av författaren och ett gediget index. Man kan slå upp ”Meteorologi”, minne 77: ”Jag minns att Langes är trefaldigt berömt: för sina köldrekord, sitt knivsmide och Diderot”; ”Bellec”, minne 183: ”Jag minns att jag ofta blev förväxlad med en elev som hette Bellec”; ”Tennis”, minne 101: ”Jag minns tennisens ‘musketörer’: Petra, Borotra, Cochet och Destremeau”. Jag kan vare sig hjälpa det eller förklara det, men det här är kul.

När det sedan, på Perecs begäran, dyker upp 10 blanka sidor för läsaren att fylla i egna minnesfragment, blir jag strålande lycklig. Som i trans, efter att ha läst de 480 minnena, är det inga problem att bara fortsätta skriva. Men vems minne är det då jag skriver ned? Är det Perecs? Är det mitt? Eller bara ”någon något” – för att använda en titel från Erik Beckman, som jag tycker är den svensk som möjligen, om någon, kan jämföras med Perec. Devisen för Jag minns är: jag finns därför att jag minns. Att då skriva ned det innebär att han alltid kommer att finnas och därmed för alltid fortsätta att minnas. Kan jag då som läsare alltså utöka Perecs minne genom att fylla de tomma sidorna med … Nä, så kan det ju inte vara, hjälp, nu går jag väl alldeles för långt!

Nej, det är förstås lönlöst att ens försöka fördjupa sig i det här. Att Perec var rädd för att glömma vittnar biografiska källor om, och visst är det en dödssynd att underskatta vikten av det värdelösa vetandet, som minnet till störta delen består av.

Det är välkommet att nya titlar av Perec översätts till svenska. Tidigare i höst gav Rámus förlag ut prosaexperimentet Löneförhöjningen, även den i förtjänstfull översättning av Magnus Hedlund. Perecs författarskap är levande på den svenska bokmarknaden.