Eyvind Johnsons berättelse om sin uppväxt, Romanen om Olof, utkom i fyra delar mellan åren 1934-37 och blev hans stora genombrott. I den svenska litteraturen har den betraktats som en av de stora bildningsromanerna men den är mycket mer än så. Romanen om Olof handlar inte bara, som bl.a. Örjan Lindberger antyder i titeln till sin biografi över Eyvind Johnson, Norrbottningen som blev europé, om vägen från barndomshemmet ut i världen. Nej, den kretsar kring en barndom som redan från början är märkt av exilens villkor och som bara genom att bli till litteratur slutligen kan få ett svar på gåtan om sin hemlöshet. Ty denna hemlöshet är inte bara huvudpersonen Olofs, utan hela landskapet, Norrbottens.

Det är särskilt i romanseriens andra del, ”Här har du ditt liv!”, som denna hemlöshet, och kampen för att gestalta den, framstår som mest tydlig. Berättelsen inleds med att Olof, bara femton år gammal, tagit ledigt från sitt arbete vid sågen för att kunna vara med på sin fars begravning. I ett samtal med en av faderns gamla arbetskamrater framgår det att det var länge sedan Olof varit hemma. På grund av faderns sjukdom har han vuxit upp hos fosterföräldrar och hans känslor inför faderns bortgång är därför helt naturligt ambivalenta.

När han mot kvällen i hemmet där han aldrig varit hemma säger nej till moderns fråga om han vill stanna över natten, står det klart att han bara kan vinna sitt liv på egen hand. För honom finns inte, och har aldrig funnits, ett hem att återvända till. Därför kan han inte heller finna någon förtröstan på en räddande gemenskap eller ett arbetskollektiv. Bara genom att odla sin annorlundahet kan han bli till.

Olofs dilemma var till stor del även Eyvind Johnsons. På grund av faderns sinnesslöhet, som Eyvind Johnson först som medelålders förstod var stendammslunga, växte han upp som fosterbarn hos sin moster och hennes man. Det var inte bara det att han tidigt lärt sig att borta var hemma, och hemma borta. Han hade också ärvt föräldrarnas upplevelse av att leva i exil i Norrbotten. Fadern kom från Värmland och modern från Blekinge. När de träffades arbetade bägge vid den järnväg som drogs upp genom industrialiseringens Norrland och hamnade till sist utanför Boden, där de aldrig kände sig hemma.

De insprängda sagorna i Romanen om Olof får mot denna bakgrund av hemlöshet en särskild betydelse. Det är inte bara att de, som Eyvind Johnson själv förklarat i ett efterord, bryter den realistiska berättelsens stilla gång och lämnar en öppen dörr till en annan verklighet, utan de ger landskapet röst och visar att också det är ett slags fosterbarn utan egentlig hemortsrätt.

Sagan om Johanna, som ingår i ”Här har du ditt liv!”, kan läsas som en allegori över landskapet Norrbottens historia och ställning i det svenska samhället. Den berättar om hur Johannas far säljer sin skog till bolaget och köper en orgel som han alltmer världsfrånvänd flyr in i. Johanna blir så småningom förförd av den svekfulle Anton och blir med barn. Sedan hon fött barnet lämnar hon hemmet och tar jobb som kocka i de rallarlag som bygger järnvägen genom Norrland. Hon får fler barn med olika män, men bevarar trofast minnet av sin första kärlek, Anton, ända tills hon dör för hans hand.

I slutet av sagan summerar berättaren Johannas öde på ett sätt som visar att hon också är en bild för Norrbotten:

Hon var jungfru och prinsessa och trälinna och Askunge och Gåslisa, en fé och en trasmatta man torkar av fötterna på när man går in i anständiga hus. Och hon var Dikten, Visan – alltihop. Hon bar en del av det väldiga Norrbotten i sig och med sig ut i världen.

Det som gör Romanen om Olof till en så speciell roman är vissheten om att det inte finns några stabila hem, inga barndomens landskap att återvända till. I stället finns insikten om att allt är tillfälligt och instabilt. Det gör att Olof tvingas lita helt till sig själv när det gäller att bygga sig en tillvaro, men det gör också att han till sist kan identifiera sig med det landskap som ringaktats och beskyllts för att vara hårt.

Det är visserligen inte någon hemkomst, men det är en försoning med det landskap han aldrig tyckt vara sitt eget. Alldeles innan Sagan om Johanna berättas i romanen tänker Olof: ”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen. [...]. Ur detta och ur intet annat måste du försöka forma ditt liv. Av detta och av intet annat.”

Det är en förtröstan på att det är möjligt att kunna skapa sig ett liv, vilka omständigheter man än har omkring sig. Det var en tro som skulle räcka ända till Svenska Akademin och Nobelpriset för författaren Eyvind Johnson. Men citatet uttrycker också solidaritet och medkänsla med landskapet Norrbotten. Blindheten inför Norrbotten beror på att man projicerar saker på det som inte finns där, därför tycks det bara karakteriseras av brist och frånvaro. Kvar blir det öde landet.

Olof visar att det finns rikedomar och möjligheter i landskapet, precis som i honom själv, bara man ser på det med oförfalskade och öppna ögon. Det är en av de saker som det kanske är mera överraskande att finna hos den blivande akademiledamoten, men det gör otvivelaktigt Romanen om Olof till en oförändrat fascinerande och läsvärd bok ännu idag.