För att börja med ett plus: formatet gillar jag mycket. Liten bok, lätt att ta med sig. Korta noveller, lagom att läsa en på bussen, en på tåget, en innan föreläsningen. Varför görs det inte mer sådant? Perfekt för moderna människor med begränsad tid. Att skriva så korta berättelser bra är säkerligen en konst för sig.

Men trots att Missed abortion helt i linje med Norborgs hyllade och Augustprisnominerade romandebut över lag fått god kritik är jag mindre imponerad.

I Missed abortion kretsar Kerstin Norborg i fjorton noveller kring barn och familjeliv. Missfallet i titelnovellen är återkommande. Berättarstilen, språket och karaktärerna förglömliga. I ton och stämningar är texterna alltför lika varandra, vemodet blir jämntjockt. Förlusterna och tillkortakommandena är allenarådande.

Jag vet egentligen inget om författarens personliga erfarenheter av ämnet, men nog känns det lite som terapiskrivande. Det är inte att förakta. Terapiskrivande kan fylla en mycket viktig funktion både för den som skriver och den som läser. Men det behöver inte vara intressant litteratur i allmänhet. Nog tror jag att jag hade tagit till mig novellerna på ett annat sätt om ämnet legat mig närmare. Men poängen med litteratur är ju också, när den är som bäst, att som läsare få möjlighet att leva sig in i just de erfarenheter som man inte själv gjort, att uppleva något annat, få nya perspektiv, kanske till och med större förståelse.

Och visst fattar jag att det måste vara fruktansvärt att, som i titelnovellen och fler med den, vänja sig vid tanken på att det finns ett barn inom en och så få veta att det dött därinne. Naturligtvis. Men mycket djupare än så går det inte.

Det är de dramatiska förändringarna i livet novellerna kretsar kring. Födelse, liv död, skilsmässa, missfall och så vidare. Stora livscykler, inte minst i den traditionellt kvinnliga sfären. Och personligen blir jag ganska uttråkad. Speciellt det här ”kvinnliga” som allmänt förväntas ligga nära vem som helst av ett visst biologiskt kön tycker jag är tröttsamt. Måste jag läsa ordet graviditet än gång till riskerar jag att drabbas av morgonillamående.

Så förmodligen är jag i någon mån fel läsare för den här boken. Men jag tror inte att det bara är det, även om nu en mer bildad kritikerkår verkar tycka annorlunda.

Litterärt sett uppfattar jag den som en smula trivialt skriven. Varenda löv och solstråle tycks ha blivit beskriven tusen gånger tidigare. Slutrader som nog är tänkta som ödesmättad resignation verkar melodramatiska och nästan lite dumma. Som när ”Assisi” avslutas med den där formuleringen som är så central när föräldrar ska ta in något hemskt om barn, vilket framför allt blir möjligt genom att de sätter det i relation till sitt eget barn (det kan hända mig liksom, precis som att en naturkatastrof måste drabba västerlänningar för att vi ska koppla mänskligt lidande, ja, ni fattar): ”han borde vara i tioårsåldern nu. Ungefär lika gammal som Vera.” Nu började ju berättelsen med att mammorna möts på BB, så det verkar som ett lite löjligt överflödigt konstaterande. Eller att ett barn tänker att ”hon vill att akacian utanför fönstret ska slå ut så att det blir skuggmönster på bordet”. Tänker barn så? Eller är det bara en upplevelse formulerad i vuxnas ord? Såna där små saker som att karaktärerna aldrig får något eget språk gör att de liksom glider förbi. I allt sitt vemod.