Så har vi den här, provinsialismen och fantasteriet. Bortom en ännu betryggande flod av tunna egoromaner kan man faktiskt ana något nytt, eller i alla fall nygammalt. Jag talar om en svensk, magisk realism, tidigare anförd av enstaka författare som Inger Edelfeldt och nu senast på allvar av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Senast det på allvar begav sig var annars när Karlfeldt, Lagerlöf och gänget lät stråk av mystik dra genom värmländska och dalska busksnår. Det är hundra år sedan.

Någonting odödligt handlar om fyra grabbar som i sina sena tonår bildar en klubb ämnad åt rituella sammankomster och religösa spörsmål. Vi skriver 1989 och en dag finner de av en händelse ett skelett under en dyktur utanför Ölands kust. I enlighet med sina fritidsintressen bärgar de liket och för det hem till jordkällare där de, outtalat med en gnutta allvar, fäster ett par örnvingar vid axlarna och börjar läsa över skapelsen.

Sommar och tio år senare. Vid ett motvägsbygge finner man skelettet av vad som vid en första anblick tycks vara en ängel. Ryktena i bygden börjar florera. Polisen står handfallen. De fyra ungdomskamraterna, nu spridda över Sverige och världen, dras oundvikligen hem över ferierna, och minnena kommer tillbaka.

Nog med baksidestexter. Hade den här romanen skrivits för trettio år sedan skulle de här fyra – eller fyra, tre snarare, en hade dött på vägen till nutid – grabbarna aldrig funnit något skelett, möjligen hittat en gammal PV som de kuskat Öland runt i. För tjugo år sedan hade de återförenats i Paris istället. Och hade vi gått tio år tillbaka i tiden funnes risken att Någonting odödligt varit så tunn att det formalistiska experimentet uteslutit alla möjligheter till intrig.

Men nu skriver vi 2005 och jag håller en ”riktig” roman i min hand. Den öppnar dörrar till det otroliga i den lilla världen runt ett samhälle i Småland. Det är ett slags comeback för något som kan bli en trend och en ny era. Det tog ett tag för Stephen King att ta sig över Atlanten.