Om sjuttiotalet tillhörde Gudfadern, nittiotalet Donnie Brasco och om vi nu lever i något slags postklassistisk-maffia-sopranotid, var åttiotalets utan tvekan mest minnesvärda film Maffiabröder. Det är Martin Scorceeses måhända grymt romantisernade, men ändå formidabla skapelse. Den baseras på smågangstern Henry Hill som redan under unga år slussas in i utkanterna av den Brooklynbaserade Lucceesefamiljen.

I verkligheten var han en underhuggare, en soldat som med tiden fick allt svårare att leva upp till att vara den ”good earner” som höll hjulen rullande och bossens mungipor uppe. Ingen av de stora med andra ord, inte ens en legendar för sin aktiva period. Men på omslaget till The Wiseguy Cookbook presenteras Henry Hill ändå som ”America’s most famous wiseguy”. Ett försäljningsknep förvisso, men efter att Hill angivit och angivit och angivit och hamnat i obligatoriskt vittnesskyddsprogram och filmen blivit av – har det nog sin sanningshalt.

Om vi köper maffiamyten får vi måltidens fundamentala betydelse på köpet. Dess funktion är familjelivets naturliga samlingspunkt, gangsterkollektivets (läs manliga) ursäkt för att umgås, affärsrelationens förlösare, förförarens främsta knep. Det finns en sanslöst lång tagning i Maffiabröder där Henry bjuder ut Karen för första gången. Kameran följer deras ryggar från att Henry lämnar bilen utanför restaurangen, ned genom dess personalingång, längs korridorer, genom köket och slutligen ut i serveringslokalen där ett lampförsett bord trollas fram och skumpan kommit på dess vita duk. Vägen till och från en mafiosos hjärta går oomtvistligen via hans mage.

I den här kokbokens förord skriver Nicholas Pileggi, författaren till Wiseguy som ligger till grund för filmen, att Henry Hill var besatt av två saker, maffian och matlagning. Och det är precis vad den det handlar om, utan egentliga krusiduller eller billiga marknadsföringsknep. Det är ankdoter och recept. Inte ens bilder får man i denna paperbackutgåva.

Men trots den toftiga handbokslayouten; här finner man många guldkorn i text och receptsamlingar. Vem kan till exempel motstå att, åtminstone i tanken, tillreda Rolled Cutlet Canapés, ni vet de där lammkotletterna som en kokain-svett-lackande Henry lagar samma eftermiddag han ser smattrande FBI-helikoptrar överallt och slutligen åker dit – big time. Eller läsa om fängelsetiden med sitt eget system av mutade plitar och isfyllda hummerlådor ända in i cellens skrymsle. Det är kul med hans egna ord, hur tillrättalagda de än må vara.

Så vässa förskäraren, hyvla några lövtunna vitlöksskivor och stek biffarna. Sedan säger jag som Paulie när det röda kommer fram: ”Here’s the wine. Now we can eat.”