Vi brukar säga, att verkligheten överträffar dikten.

Men inte när det gäller en av nittonhundratalets legendariska böcker och den verklighet författaren sade sig skildra. Det var precis tvärtom. Det är dikten som sätter standarden.

Alla trodde att Mario Puzo – uppvuxen i en italiensk invandrarfamilj i stadsdelen Hells Kitchen på Manhattan, New York – satt inne med hemligheter och hade kunnat utnyttja unika källor, när han 1969, då han var 49 år gammal, gav ut gangsterromanen The Godfather om maffiafamiljen Corleone, gudfadern Don Vitos kontroll och korruption, blodsband och blodtörst, hänsynslöshet och hyckleri, kvinnornas gammalmodiga heder och vanheder, omerta (tystnad på sicilianska, aldrig tjalla), de interna maktstriderna, penningtvätt som konstart och rivaliteten med andra maffiafamiljer.

En roman, ja, sa läsarna. Men ännu mera ett kittlande insider-reportage.

Boken blev en stor framgång och låg 67 veckor på New York Times bestsellerlista; det var på sin tid ett rekord men ska i dag jämföras med en likartad (men mycket sämre) bestseller, Dan Browns Da Vinci-koden som nu legat på listan i mer än hundra veckor och oftast på platssiffra 1. Läsarnas flockmentalitet var stor då – men mindre än nu.

Boken gjorde sig odödlig när den – med Puzo som manusförfattare – blev grunden för tre Gudfadern-filmer. Vito Corleone blev en gestalt i den amerikanska litteraturhistorien av samma dignitet som Hucklebury Finn och Jay Gatsby. Framgångarna har inspirerat ett bokförlag att av en annan författaren än Puzo (som dog 1999) beställa en kompletterande roman om Michael Corleone. Den har just kommit ut i Amerika.

Puzo var under andra världskriget flygsoldat i Ostasien och senare i Tyskland PR-man för försvaret. Samtidigt studerade han litteratur och konsten att skriva och arbetade som frilansjournalist. Han fick med tiden fyra böcker utgivna, väl mottagna av kritikerna men inga ekonomiska succéer för författaren.

Det var när han drabbats av sjukdom och tvingats betala hisnande sjukhusräkningar som han sa: ”Nu ska jag skriva en bok som gör mig förmögen.”

Det gjorde han med Gudfadern. Han levde ekonomiskt bekymmersfri till sin död. Boken har genom åren sålts i 21 miljoner exemplar. Den blev läst och något år senare som film betittad, beundrad och Oscarsbelönad.

Men hur kunde Puzo sitta inne med all denna information? Var författaren själv en del av den organisation han så initierat skildrade? Spekulationerna om att Gudfadern verkligen var en insider-skildring bara bättrade på Puzos rykte och mystiken bara ökade när Puzo ”sanningsenligt” förklarade: ”Jag har i hela mitt liv inte träffat en enda gangster. Jag har hittat på alltsammans.”

Det är så författare arbetar. Hittar på. Har det inom sig. Ordet, begreppet ”gudfader” som maffialedare och familjeöverhuvud är ett rent Puzo-påfund.

Men som journalist hade Puzo skrivit för så kallade herrtidningar. På de redaktionerna och på de reportrarnas barer gick skrönor om maffian. Puzo tog anteckningar om det som sades om Östkustens Cosa Norstra-familjer. Med lite god vilja skulle man kunna kalla det research.

Det intressanta är den mutation som nu ägde rum. I stället för att dikten härmade verkligheten kom verkligheten att härma dikten. Gangsters apade efter skådespelarnas gester. De lärde sig rynka ögonbrynen på samma sätt som Al Pacino och detta i sig sände dolda budskap. Maffiafamiljernas lifestyle hämtade detaljer ur Puzos bok. Minsta rötägg lärde sig att i tid och otid säga repliken: ”I’ll make him an offer he can’t refuse.” Cosa Nostra-överhuvudena tog upp ”gudfader” som önskad tilltals-titel.

Magin växte ytterligare när Frank Sinatra ansåg sig karikerad i filmen och därför offentligt på en restaurang for ut hotelser mot författaren.

Ryska maffian har Gudfadern som manual och utbildningslitteratur.

Med rätta blev boken omtalad och legendarisk.

Men är den bra?

Puzo har själv gett svaret. ”Den ligger under min medfödda begåvning. It is my least favourite book.”

Naturligtvis är det så. Den saknar pulp ficton-mästarna Raymond Chandlers och Elmore Leonards stilistiska briljans, deras cyniska humor, ordknappa dialoger och muntra metaforer.

Gudfadern är bitvis både träig och mekaniskt skriven. Men det är en bred krönika; det är mera Selma Lagerlöf än Liza Marklund. Den har bidragit till utvecklingen av gangsterromanen; Frederick Forsythe har sannolikt inspirerats till hur man med detaljer bibehåller spänningen även i ett händelseförlopp som utvecklas enligt förväntan.

Det finns hos Puzo en nära nog manisk berättarenergi. Och det finns en sorts blodiga sunt-förnuft-repliker som kommer att leva länge. Exempelvis när Don Lucchesi undervisar kronprinsen Vincent: ”You understand guns. Finance is a gun. Politics is knowing when to pull the trigger.”