Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9113013343 |
Sidor | 187 |
Orginaltitel | Lyhytsiipiset |
Översättare | Camilla Frostell |
Älskar man skalbaggar älskar man det mörka, det mystiska, vår dunkla parallellvärld där det fortfarande finns tusentals oupptäckta arter som frodas och utvecklas. Det gäller bara att ha en skarp blick för att kunna se dem. Anja Snellman har det!
På ett ytligt plan är det här kort och gott en berättelse om ett tältmord på tre flickor i Finland 1960. I en sämre författares händer hade det blivit en sommardeckare i mängden. Men Snellman kan mer än så och det är inte en mördare som hon letar efter.
Bakgrunden är ett verkligt trippelmord på två flickor och en pojke, bara en pojke i tältet överlevde. Förövaren är fortfarande på fri fot. För två år sedan, 43 år efter illdådet, gav Jorma Palo, professor emeritus i neurologi, ut en bok i Finland där han kom med en ny teori om vem som kan har utfört det. Händelsen skakade Finland då och gör det alltså fortfarande. Kortvingar är ett slags modern saga där Anja Snellman berättar sin version: med en konstnärs finkänslighet, frihet och precision. Hon gav ut den samma år som Palos avslöjanden och kan alltså uppfattas som ett led i samma debatt.
Huvudpersonen är flickan Marleena. Hon är den som överlever i boken. Hennes stora passion i livet är insekter och särskilt skalbaggar. På tältnatten smyger hon in i den mörka skogen med alla kryp för en hemlig träff sin biologilärare. De älskar hämningslöst och framåt morgonen när hon kommer tillbaks till tältet får hon en chock.
Marleena bestämmer sig för att aldrig berätta vad hon sett. Hon blir innesluten. Snokar hon inte i det kommer det att lämna henne i fred, tror hon. Tillsammans med hennes föräldrar och syskon blir hon en av de anhöriga med hela det finska folket. Medierna stigmatiserar dem. Situation blir komplex. Inte minst för Marleena. Hon bär på en skuld av ett brott som hon inte har begått och är samtidigt förförerska och offer. Det är frestande att tro att Snellman vill skildrar ett land som utan pardon straffar den unga kvinna som ger vika för sina lustar och lever ut sina sexuella fantasier. Det finns där, men sanningen är förstås aldrig så enkel.
I sin stora roman Rädslans geografi från 2000 uppmärksammar Snellman hur rädsla faktiskt styr var kvinnor kan röra sig och vad de kan göra. I Kortvingar har hon delvis vänt på perspektivet. Marleena är inte rädd. Hon lyssnar inte på det örat. Men hon är knappast naiv, istället är hon den nyfikna flickan som är helt oförstående för ondskan. Hon är passionerad och älskar livet. Efter dådet besöker hon platser där djur eller människor har omkommit för att hedra och försöka förstå det hon missat.
Kortvingar är historien om människor som blir märkta av någon annans öde och ett helt lands situation, ett Finland vars utveckling och modernisering tycks ha missat något. Språket är korthugget och effektfullt, och tillsammans med de många växlingarna i tidsperspektivet blir det en tempofylld läsning som annars skulle kunna riskera att bli seg. Jag inser också att Snellman är humorist. Att biologiläraren heter Dick Streng och får både ett gift och en skalbagge uppkallad efter sig är knappast en slump, bara för att ta ett exempel.
Det som dock fängslar mig mest är den mystiska korrespondensen mellan entomologin (läran om insekterna) och det finska samhällets eftermordstid, om jag nu får kalla det så, från 60-talet och framåt. Snellman söker få upp dolda och oväntade sanningar till ytan.
Så jobbar en samhällsengagerad konstnär.
Publicerad: 2005-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 14:49
En kommentar
då var juliläsningens första projekt planerat då – tack för det. låter som k ekmans tältmördare vid vattnet gone serial!
#
Kommentera eller pinga (trackback).