Recension
- Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig Sara Eriksson
- 2005
- Modernista
Terapeutiska streckgubbar
| Utgiven | 2005 |
|---|---|
| ISBN | 9188748804 |
Externa länkar
- Sara på webben
- Författarinnan har en egen informativ hemsida som också ger chansen att se hennes tecknade bilder.
- Intervju med konstnären
- Läs Modernistas intervju av Sara Eriksson. Vad är det snällaste någon sagt om hennes teckningar? Det,bland annat, får ni veta här.
- En anhängare
- <B>Marit Östberg</B> på <B>Smålandsposten</B> gillade "Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig". Läs och förundras.
Etiketter
Det var någon gång under januari månad 2005. Ett nyhetsinslag på, jag tror det var Aktuellt visade hur en svensk pojke målade och tecknade bilder för att beskriva och bearbeta sina hemska upplevelser av flodvågskatastrofen i Thailand. Den enorma vågor som kastade sig över badstränderna. Streckgubbar som på vingliga ben flydde uppåt landet. Streckgubbar som drogs tillbaka. Det var terapeutiska streckgubbar.
Nu sitter jag med Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig framför mig. Det är den från Umeås konsthögskola nyligen utexaminerade Sara Erikssons litterära debut. Där har hon visualiserat de tankar som hon tycker är värda att spara på. På baksidan av boken berättar hennes förlag Modernista att dessa tecknade bilder kombinerade med korta fragment bildar en berättelse om roller, maktstrukturer, Tv, nojjor med mera.
Vad jag registrerade var drygt hundra sidor av påfallande slarviga tuschritningar med texter som möjligen kunde uppfattas som provocerande om man var från en mer kysk tidsålder. Det är våldsfantasier och sex. Lite vardagsångest över att handla toalettpapper i storpack och crazy språklig frigörelse där ”jag kickar deras ass i min wrestlingfantasi”. Och visst, lite kan det väl handla om maktstrukturer, roller och allt det som Modernista så väldigt gärna ville försöka tolka in. Men det kräver verkligen en välvillig uttolkare. Och eftersom avsikten är att sprida den här boken utanför kretsen av konsthögskolestuderande i Umeå så känner jag att jag måste tvivla på denna berättelses verkhöjd. Jag har sett samma sorts teckningar i säkert ett dussin av mina forna studiekamraters anteckningsblock.
Som Modernista också nämner så handlar berättelsen också om vem Sara Eriksson är och vill vara. Kan säkert stämma. Men dessa teckningar hör hemma i akten Eriksson i ett kontor med en schäslong, inte på ett förlag. Det är fortfarande inget annat än terapeutiska streckgubbar, om än konstnärligt utbildade. Jag tror säkert Sara Eriksson har konstnärlig talang, men det här kan inte gärna vara hennes främsta arena.
Publicerad: 2005-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 10:46
168 timmar
-
-
Njals saga
Okänd
- Recension
- 2024-04-26
- 0
-
-
-
Ingen dal djup nog
Hanna-Linnea Rengfors
- Recension
- 2024-04-24
- 0
-
-
-
När jag tänker på henne
Malin Wollin
- Recension
- 2024-04-22
- 1
-
-
-
Intill mjölkhagen
Dylan Thomas
- Recension
- 2024-04-20
- 0
-
-
-
Egendom
Hernán Díaz
- Recension
- 2024-04-18
- 0
-
- En vecka bakåt
16 kommentarer
Jag gillar att titta på andras egenteraputiska streckgubbar. Speciellt om där finns en humoristisk distans. Tycker detta verkar vara en rolig utgivning av Modernista.
#
Varför tror Rickard att hon har talang om hennes alster suger? Eller säger han bara så för att vara snäll?
#
modernista brukar ju vara bra. men terapeutiska streckgubbar verkra inte som en höjdare
#
jag kommer att ändra uppfattning om modernista först när de ger ut en diktsamling av Regina Lund, vilket jag otroligt nog hört ryktas om.
#
Vega: Nej, jag är inte bara snäll. Sara Erikssons alster är egentligen inga streckgubbar – det var en lite hård förenkling. Däremot känns det inte som hon har valt att berätta något särskilt spännande genom sina verk. Nojjorna och fantasierna Sara Eriksson målar och skriver fram känns inte sådär nya och uppseendeväckande helt enkelt. Men sådant kan ju förändras.
#
Jag vet inte, förväntar du dig inte lite för mycket av en bok av det här slaget Richard? Får inte känslan av att pretentionerna ligger särskilt högt varken beträffande innehåll eller form, vilket kan vara vilsam läsning stundtals. Jamenar, visst drar man lite på smilbanden ändå då och då? Räcker inte det? Verkar onödigt att tolka in en massa så att det ska "betyda" något och vara nydanande. Ett par taffligt ritade hamstrar nosande kring en k*k med någon kul bildtext räcker för mig. Kalla mig enkel. Alla har inte tillgång till studiekamraters anteckningsblock från konsthögskolan.
#
hankypanky: Förstår vad du menar, men håller inte med dig. Några slags anspråk vill jag ändå ha. Det här ska vara hennes "litterära debut". Sådant förpliktigar. I alla fall i min värld. Och mina studiekamrater var enkla medie- och kommunikationsstudenter. Som oss andra.
#
jag tycker att det är en fantastisk bok! teckningarna är inte bara väldigt snygga och uttrycksfulla, de är roliga, smarta och väldigt talande. om man inte kan se det, tycker jag att man har en oerhört konservativ syn på både konst, språk och gr'nsöverskridande kultur. hela boken säger väldigt mycket om mitt liv och många andras också, men kanske inte äldre vita mäns…
#
Håller med tove. Tycker boken är fascinerande och att författarinnan lyckas utmärkt med sina mycket underhållande teckningar.
#
tove: vad i min bedömning tycker du är konservativ? Och vad menar du med gränsöverskridande kultur? Teckningar med text till. Det har gjorts förut. Det vet många, inte bara det äldre vita män som du uppenbarligen vill räkna in mig bland. Hoppas du återkommer och förklarar vad i min missbedömning av boken som ger dig anledning att tro att jag skulle ha en konservativ syn på språk och konst.
#
Du kanske skulle ha namedroppat lite andra lirare för att visa att du ändå är en hip "äldre" viting Rickard, hehe. Raymond Pettibon kanske? http://2ndthought.net/raymondpettibon/gallery.htm#
Själv läser jag inte in något konservativt i din recension, den var helt ok.
#
hankypanky: Så den var ok. Som i godkänd. Som i: "får passera". :-) Tänkte att namedropping kanske är ett alltför manlgt sätt att hävda sin position – vill ju inte vara en konservativ patriarkal viting…
#
"Tycker jag" för guds skull, en persons åsikt. Väger lätt, är ju bara ännu en sketen tyckare som inte recenserar något själv. Jag var såklart inte seriös med namedroppandeakten, men det är säkert ett lättköpt sätt att hålla ryggen fri från beskyllningar av toves art. Men det är klart, då tillkommer väl det där med patriarkatets beskyddare kanske… Man vinner aldrig.
#
Att betraktaren av konst ska "förstå" eller "kunna" något om föremålet de betraktar begränsar ofta diskussionerna, tycker jag. Tove skriver angående bilderna i boken: "…de är roliga, smarta och väldigt talande. om man inte kan se det, tycker jag att man har en oerhört konservativ syn på både konst, språk och gränsöverskridande kultur."
Tove beskriver tyvärr inte VARFÖR hon tycker att bilderna är roliga, smarta och väldigt talande. Hur ska de, som uppenbarligen inte FÖRSTÅTT konsten, kunna förstå den ? Vill hon överhuvudtaget att de ska förstå den ?
Hon utgår ifrån att de som inte ser och tycker som hon är konservativa, äldre vita män. Varför är det så nödvändigt att – som Tove – skapa ett så stort avstånd mellan människor som möjligt när de diskuterar ? Hon borde fråga sig vad hennes grundsyfte med att skriva en kommentar här var.
#
Åh nej, stämde inte innehållet i boken riktigt med baksidestexten. Blev du besviken då? Men en pajasrecension fick du ur dej i alla fall. Soft.
#
en helt annan Rikard: Det gör ingenting om baksidestexten inte stämmer överens med bokens innehåll – bortsett från att det känns lite korkat. Det tråkiga är väl när det känns mer spännande att läsa just baksidan än själva boken… Vad beträffar min pajasrecension så får du gärna återkomma med mer substantiella invändningar. Övergläns mig!
#
Kommentera eller pinga (trackback).