Det finns många anledningar att testa knark. Men om dem står det inget i Josefine Adolfssons personliga knarkarexposé Kårnulf was here. Gissningsvis har Adolfsson stundtals haft vansinnigt roligt i sitt pillerpoppande. Om detta står det heller inget i boken. Istället är det total misär redan i första stycket:

När jag och min tonårsbästis Anna är femton, flyttar hon hemifrån till en 30 år äldre man som heter Charles. Vi sitter ofta i soffan på hans inglasade veranda och äter chokladkladdkaka och sköljer ner Valium, Stesolid, Sobril och Rohypnol tillsammans med te och honung. Vi håller alltid varandra i handen när vi somnar.

Detta är skickligt skrivet. På tre meningar sammanfattar Adolfsson berättelsens hörnstenar: det dåliga och trasiga sällskapet, det spektakulära medicinskåpsinventoriska namedroppandet, och sorgen. Ett sådant stoff skrivet med en förre detta knarkares stålpatos borgar för en intressant läsupplevelse. Marknadsföringen av Kårnulf was here som en dokumentär roman gör den ännu mer intressant – det har ju hänt på riktigt.

Tyvärr lyckas inte berättelsen väcka tillräckligt med engagemang för att hålla intresset vid liv. Problemet är en formsak. Kårnulf was here saknar helt dramaturgi. Den är skriven i ett slafsigt ogenomtänkt pseudodagboksformat. Och då känns benämningen dokumentär roman som en rökridå. Så trots ämnets allvar och Josefine Adolfssons rörande patos går verkan förlorad. Författaren har helt enkelt inte lyckats uppbåda tillräcklig konstnärlig disciplin.