Är din partner så svartsjuk att han tappar sin penis och låter den sitta kvar i dig som en propp för att förhindra att någon annan kommer till? Måste du bokstavligt talat bita huvudet av din kille för att han ska släppa loss i sängen? Bara lugn, det är helt normalt. I alla fall om du är en bidrottning eller en bönsyrsa.

Den här typen av problem behandlas i Olivia Judsons vansinniga Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Dr Tatiana svarar käckt på brev från bekymrade växter och djur, från vägglöss till elefanter. Och bakom dr Tatiana står naturligtvis den mycket pålästa evolutionsbiologen Judson.

Ramidén, de brevskrivande djuren, är extremt konstruerad och så knäpp att den nästan fungerar. Efter doktorns långa utläggningar om olika arters förhållande till det aktuella ämnet har jag visserligen ofta glömt vad själva frågan gått ut på, men det är ju heller inte det viktigaste. Den bisarra utflykten i andra varelsers sexliv är både underhållande – på ett ganska freak show-artat sätt, det måste medges – och lärorik. Och personligen måste jag säga att den bok som lyckas lära mig något som helst om naturvetenskap onekligen förtjänar en eloge.

Men visst blir det lite mastigt. Och visst kan blandningen av vetenskapliga fakta och den klassiska sexrådgivarens kvasiliberala tillrop bli en smula problematisk. På den vetenskapliga sidan står en gedigen fackkunskap, källkritiska diskussioner och en massiv litteraturförteckning, på den populistiska formen och retoriken. Jag vet inte riktigt hur tillämpbara begrepp som äktenskap och otrohet är på olika djur – det varierar säkert. Inte heller huruvida uttryck som promiskuös för en naturvetare är fullkomligt neutrala. För oss vanliga dödliga innebär de ju onekligen en värdering, ofta en lätt rynkad näsa. Och sådana är ju onekligen sexrådgivare. Trots den förmenta öppenheten drar ju alla sina gränser någonstans, och i sådana sammanhang blir den här framställningen lite underlig.

Judson är i allmänhet försiktig med att dra några paralleller till människor, men visst är det på ett sätt sådana hennes skildring bygger på. De brevskrivande djuren har nästan helt mänskliga referensramar, de frågor de ställer är snarare av intresse för människor än för djuren själva. (Naturligtvis helt i sin ordning, det är ju trots allt människor som ska läsa boken.) Det mänskliga tar också över i beskrivningar av äktenskap (den bibliska varianten får man förmoda) och diverse moralisk indignation, liksom när scenerier liknande mänskliga beskrivs, typ han bjuder på middag, hon särar på benen, eller, hur man som hona undviker att bli våldtagen genom att ta ansvar för hur man rör sig i det offentliga rummet och helst skaffa manligt beskydd eller stanna hemma.

Ibland är människoparalleller naturligtvis enbart pedagogiska. Som i att tänka sig att man med en människas storlek har en man i samma storlek som suddgummit på en penna, eller ska tillverka spermier i en blåvals storlek. Onekligen ganska målande jämförelser.

Och helheten verkar i en annan riktning. Den sanslösa mångfalden ger definitivt en tankeställare när det gäller vad som är ”normalt” eller ”naturligt”. Heterosexualitet, homosexualitet, hermafroditer, olika versioner av manligt och kvinnligt, ett kön, två kön eller tusentals olika kön, monogami eller promiskuitet, det tycks finnas alla varianter. För att inte tala om självbefruktning, onani, våldtäkt, gruppsex, incest, nekrofili och bondage. Det tycks till och med finnas arter som inte haft sex sen dinosauriernas tid, och inte för att de själva är utdöda utan för att de klarar sig lika bra ändå.

Vi människor använder ju ofta naturen som retorisk måttstock i det starka men extremt godtyckliga och diffusa argumentet att något är ”naturligt”, med den underförstådda betydelsen att det är bra eller åtminstone något som vi får lära oss leva med. ”Monogami är naturligt, för svanar är varandra trogna hela livet” eller ”Att utstötta grupper begår gängvåldtäkter är tyvärr helt naturligt, till och med delfiner gör det”. Judsons bok ställer onekligen all sådan argumentation på huvudet. Det som är bra för en art kan mycket väl vara lika med undergång för en annan, och vice versa.

Naturvetenskapen verkar ofta allför deterministisk för att intressera mig. Alltför övertygad om sin egen objektivitet och förmåga att framställa neutrala ”fakta” för att gå att diskutera med. Onekligen en ganska fördomsfull bild, men ändå inte helt utan spår av sanning. Judson visar till stor del en annan sida av sitt ämne. Trots alla möjliga problem med svårtillgängliga undersökningsobjekt, konstgjorda undersökningsmiljöer (experimenterandet med olika arter som okommenterat skymtar under ytan framstår varken som särskilt effektivt eller sympatiskt), och ett oproportionerligt intresse för bananflugor, kan forskningen bidra både med ny kunskap och till att relativisera fastlagda sanningar.

Nästa gång kvällstidningarna tävlar med varandra i sexualliberalism – tänk på att inget är nytt under solen. Den där nya attityden eller ställningen eller vad det nu är har förmodligen praktiserats i årmiljoner. Och det av allt från apor och lejon till slemmögensvampar och kvalster.