jag tycker att det är en drift med just skildringar av (ungdoms-)kärlek. scenen då yngve dricker ur vattenfontänen är stor humor.

#

Jarle Krepp? = Jack Kerouac?

#

Själv uppfattade jag romanen som en kärleksdystopi, där allting går rakt åt helvete på grund av förälskelsen. "Hur dåligt kan det gå?" är ju också den vanligaste raden i boken. Och att kalla Jarles förälskelse för "homo-tema" är att överdriva, eftersom Jarle är mycket noga med att påpeka att han inte är homosexuell. Vilket är litet tråkigt i mina ögon.

En hyfsat bra bok, litet långsökt ibland, men inte (enligt mig) så full av klichéer som recensenten får det att verka.

#

Jag ser att alla tolkat boken på mycket olika sätt (vilket é helt normalt).
Att Jarle blir kär i Yngve bara för att vara ball som Enemar säger, tror jag inte stämmer. Han vill ganska ofta ha ur Yngve ur sitt liv. Och ibland är det helt tvärtom. Detta gör att det blir en enorm förvirring som kanske gör att kärleksbeskrivningarna från Jarle inte blir så detaljrika som de kunde varit om det istället var en tjej Jarle var kär i. Han är trots allt bara en hormonell tonåring med inte särskilt mycket erfarenheter. Men visst, lite platt kanske någon del var.

Sen var slutet lite underligt. Jag ville veta mer, vad hände?

Annars skriver Renberg väldigt fina stycken om saker med hög igenkänningsfaktor, som t.ex. förälskelsedjuret m.fl. (Det är ett tag sedan jag läste boken) Boken var en speciell upplevelse i sig. Oftast på ett positivt sätt, ibland mindre bra.
Jag upplever boken som en av de bästa jag läst hittills, så hos mig har den hedersplatsen i min bokhylla.
Tack och hej!

#

Jag är för ung för att minnas den omvälvande tidsepoken, och jag känner inte den nostalgi som det verkar vara meningen att man ska känna. Jag bara läser sida upp och sida ner om band som huvudpersonen tycker om eller förkastar, och eftersom den djupaste analysen kring musiken verkar vara "det är bra för det är alternativt" blir det ganska tråkigt i längden. Dessutom – som David Enemar skriver – karaktärerna är patetiskt platta, lite som seriefigurer.

#

jag tycker mkt om boken, den ger läsaren humor spänning och .. hur man nu ska säga det, annorlunda läsning! Den bästa delen är lugnt när allt går fel för honom, den vilda festen. Jag kan känna igen mig i mycket och tycker att den kvällen beskrivs på ett väldigt bra sätt. Tycker dock att "bakisdagen" kunde varit värre då han hade sitt livs värsta dag/natt innan. Men är mkt nöjd med det jag läste, blev helt fast i den:)

#

Håller med "R" till punkt och pricka. Det var så här det var att vara tonåring. Allt var överdrivet. Allt var jättestort. Allt var livsviktigt. Så är det väl fortfarande ibland? Jag älskar den här boken, och jag har läst både skrivarkurser och litteraturvetenskap, så jag är ingen fjortis som bara läst barnböcker. Alla jag rekomenderat den till har rekomenderat den vidare. Och om man inte kan hålla med om något annat, så kan vi väl i alla fall vara överrens om att bättre nykterhetspropaganda än denna bok finns inte …

#

Visst är det en Springsteenpastisch på omslaget. Men, de flesta av kommenterarna verkar ha glömt att sjalen i bakfickan, vilken färg den hade och i vilken bakficka den satt i, var olika signaler inom homovärlden förr i tiden, så där har nog recensenten inte missat något.

#