Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9113012606 |
Sidor | 394 |
Översättare | Peter Törnqvist |
Jag vet inte riktigt varför jag hade så höga förväntningar på Tore Renbergs andra roman på svenska. Men jag lämnar Mannen som älskade Yngve smått besviken och förundrad.
Boken handlar om Jarle Krepp som återberättar vad som hände under hans sturm und drang-år som gymnasist i Stavanger i början av 90-talet. Han var skilsmässounge som sprang runt och svinade på fester, repade med sitt band och ansåg sig själv och sina polare vara provokativa och vänsterintellektuella. De hade de rätta åsikterna och lyssnade på rätt musik. Svart och vitt. Skit och elit. Livet var enkelt. Det var passion, små uppror och plötsliga infall som styrde deras tillvaro. Fienden hette borgerskapet, oljekapitalismen, Dire Straits och sport.
I sin iver att vara annorlunda på rätt sätt, insåg han hur förutsägbar hans stil egentligen var. Ballare då att våga vara tönt och riskera sin status i de egna leden kanske? Förmodligen är det därför som han en dag på skolgården blir blixtkär i den nyinflyttade sportfånen: Yngve. Om det nu inte var en tillfällig förvirring som spelade honom ett spratt.
Tore Renberg är förvisso en hygglig berättare, det visar han inte minst i den snygga inledningen, men boken är tyvärr schablonmässig och fylld av plattityder. Personerna är platta och finalen, när Jarle i nutid söker förlåtelse för sina gamla synder, ligger nära allt-var-bara-en-dröm-slutet. Samtidsmarkörerna från 90-talet är dock säkra, men till slut drunknar jag i alla rocktextreferenser. För mig blir det till tom nostalgi, bara kul för stunden.
Och tyvärr har den svenska utgåvan fått ett misslyckat omslag. Förlaget vill uppenbarligen lansera den som något slags rebellisk queerroman. En jeansbak med en hängande palestinasjal i fickan och den norska flaggan i bakgrunden, ena handen knuten och den andra på skrevet. Det är inte en komma-ut-berättelse och inte en generations uppgörelse med sitt hemland. Könsrollerna är snarare stereotypa och samhällskritiken i princip frånvarande. Jag undrar också hur kärleken kan och får beskrivas för att det ska få kallas god litteratur:
Mina ben gick mot honom, jag såg honom tydligare ju närmare jag kom. Jag ville inte gå mot honom, jag ville gå ifrån honom, gå åt andra hållet, över gruset, fram mot trapporna borta vid domkyrkomuren, men benen drog mig mot honom, och jag såg honom tydligare och tydligare, Yngve.
Varje bokstav, varje ljud från hans mun fick det att gunga i magen på mig. Det var han som stod framför mig, Yngve, som skulle vara ute ur mitt liv.
Det fanns ingen annan som pratade som Yngve. Det fanns ingen i min ålder som sa sådana meningar, som lät sådana här enkla, goda ord komma ut ur munnen.
Är det här okej för att det är homosexuell kärlek? Räcker det att gömma sig bakom en 17-årig berättarröst för att komma undan med det? Försöker Renberg vara opportun eller driver han med någon? Vill han utmana oss att sluta tänka kön? Och vad skulle resultatet bli om man döper om Yngve till låt säga Annika?
Om det här vore en tavla, vore det hötorgskonst.
Publicerad: 2005-02-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 18:37
16 kommentarer
jag tycker att det är en drift med just skildringar av (ungdoms-)kärlek. scenen då yngve dricker ur vattenfontänen är stor humor.
#
parafraserar springsteens born in the usa omslag, men 90-talet var inte så mycket bruce, väl? kanske i norge.
#
Jarle Krepp? = Jack Kerouac?
#
Jag är benägen att hålla med Enemar. Boken börjar lovande men faller platt. Ibland får jag känslan av att homotemat mest används som förkläde för att författaren ska få utlopp för sina våta vänsterdrömmar. Förvisso kan man ju luta sig tillbaka mot den konstnärliga friheten men om man ska göra det så krävs bättre balansgång än så här. I sin helhet är boken dock läsvärd; den har sina komiska inslag där det är oundvikligt att fnissa till högt.
#
Själv uppfattade jag romanen som en kärleksdystopi, där allting går rakt åt helvete på grund av förälskelsen. "Hur dåligt kan det gå?" är ju också den vanligaste raden i boken. Och att kalla Jarles förälskelse för "homo-tema" är att överdriva, eftersom Jarle är mycket noga med att påpeka att han inte är homosexuell. Vilket är litet tråkigt i mina ögon.
En hyfsat bra bok, litet långsökt ibland, men inte (enligt mig) så full av klichéer som recensenten får det att verka.
#
Jag tycker boken handlar om mycket mer än om Yngve. Jag tror det är hög igenkänningsfaktor för skilsmässobarn, särskilt när det gäller beskrivningen av pappan, som ömsom förstoras och ömsom förminskas i Jarles ögon. Också mamman är väl beskriven då hon i sin ensamhet söker stöd i sitt barn.
#
Jag ser att alla tolkat boken på mycket olika sätt (vilket é helt normalt).
Att Jarle blir kär i Yngve bara för att vara ball som Enemar säger, tror jag inte stämmer. Han vill ganska ofta ha ur Yngve ur sitt liv. Och ibland är det helt tvärtom. Detta gör att det blir en enorm förvirring som kanske gör att kärleksbeskrivningarna från Jarle inte blir så detaljrika som de kunde varit om det istället var en tjej Jarle var kär i. Han är trots allt bara en hormonell tonåring med inte särskilt mycket erfarenheter. Men visst, lite platt kanske någon del var.
Sen var slutet lite underligt. Jag ville veta mer, vad hände?
Annars skriver Renberg väldigt fina stycken om saker med hög igenkänningsfaktor, som t.ex. förälskelsedjuret m.fl. (Det är ett tag sedan jag läste boken) Boken var en speciell upplevelse i sig. Oftast på ett positivt sätt, ibland mindre bra.
Jag upplever boken som en av de bästa jag läst hittills, så hos mig har den hedersplatsen i min bokhylla.
Tack och hej!
#
Hmm, jag tycker det här var en fin berättelse. Jag är, till skillnad från de flesta här, tagen och känner mig berörd. Cool.
#
Jag är för ung för att minnas den omvälvande tidsepoken, och jag känner inte den nostalgi som det verkar vara meningen att man ska känna. Jag bara läser sida upp och sida ner om band som huvudpersonen tycker om eller förkastar, och eftersom den djupaste analysen kring musiken verkar vara "det är bra för det är alternativt" blir det ganska tråkigt i längden. Dessutom – som David Enemar skriver – karaktärerna är patetiskt platta, lite som seriefigurer.
#
jag tycker den är underbar.
#
jag tycker mkt om boken, den ger läsaren humor spänning och .. hur man nu ska säga det, annorlunda läsning! Den bästa delen är lugnt när allt går fel för honom, den vilda festen. Jag kan känna igen mig i mycket och tycker att den kvällen beskrivs på ett väldigt bra sätt. Tycker dock att "bakisdagen" kunde varit värre då han hade sitt livs värsta dag/natt innan. Men är mkt nöjd med det jag läste, blev helt fast i den:)
#
Personligen gillar jag skarpt hur Renberg väljer att framställa Jarles känslor. Kanske för att jag minns förälskelserna i den åldern just som varandes hötorgskonst?
Omslaget är för övrigt en pastisch på bossens "born in the USA"-omslag, precis som någon annan nämner. Det finns flera finurliga små kopplingar i det som recensenten uppenbarligen har missat.
#
Håller med "R" till punkt och pricka. Det var så här det var att vara tonåring. Allt var överdrivet. Allt var jättestort. Allt var livsviktigt. Så är det väl fortfarande ibland? Jag älskar den här boken, och jag har läst både skrivarkurser och litteraturvetenskap, så jag är ingen fjortis som bara läst barnböcker. Alla jag rekomenderat den till har rekomenderat den vidare. Och om man inte kan hålla med om något annat, så kan vi väl i alla fall vara överrens om att bättre nykterhetspropaganda än denna bok finns inte …
#
Approp det sk. "homotemat" har Tore Renberg själv sagt att boken handlar om den där blinda dåraktiga förälskelsen som ibland kastar sig över en, kortvarig men urstark, och "denna gången var det en gutt" – inget mer med det.
#
Visst är det en Springsteenpastisch på omslaget. Men, de flesta av kommenterarna verkar ha glömt att sjalen i bakfickan, vilken färg den hade och i vilken bakficka den satt i, var olika signaler inom homovärlden förr i tiden, så där har nog recensenten inte missat något.
#
Grymt bra bok! Inget klyscigt tonårstjafs. Äkta vara, det är kärlek. Tore Renberg använder det där ursköna språket som får mig att nästan rysa, äntligen någon som förstått hur man skriver en riktigt bra bok. Varför skulle omslaget spegla innehållet, det har det väl aldrig gjort förr!
Hög igenkänningsfaktor, och klockren dialog. Antingen förstår man, nickar och skrattar högt, eller så förstår man inte alls.
#
Kommentera eller pinga (trackback).