Någon gång där i mitten av 1980-talet tog Marknaden över som dominerande tankefigur för hur samhällets goda skulle produceras. Under de följande åren skulle marknaden också komma att triumfera i praktiken, och ta över allt mer av den samhälleliga verksamheten. Saker som i decennier hade tagits för självklara offentliga angelägenheter skulle helt plötsligt privatiseras och skötas av företag – tåg, post, telefoni, skolgång, sjukhusverksamhet, äldrevård, pensionssystem …

Men allt går inte att privatisera och låta en privat marknad sköta, menar Göran Rosenberg i den här boken. Vissa verksamheter – de som handlar om att upprätthålla den samhälleliga väven – fungerar inte om de sköts utifrån ett profitintresse. Hit hör exempelvis det klassiska mantrat vård, skola och omsorg. De här områdena måste istället skötas utifrån en uppfattning om att det är samhällets plikt att se till att de fungerar. Det är dessa två – profiten och plikten – som står emot varandra.

Det finns alltså ett samhälle som vi måste värna, menar Rosenberg. Ett samhälle som håller på att trasas sönder, av många olika krafter – de som vill profitera i turbokapitalismens tidevarv, likaväl som starka krafter som vill förstärka individens rättigheter på samhällets och familjens bekostnad. För det är familjen (i någon form) och samhället som står som de två centrala värdena i Rosenbergs essäer. En människa är alltid beroende av sin omgivning, annars är man inte en människa. Vi kan inte föreställa oss en helt oberoende individ. Och det är detta beroende av andra som är grunden för att ett samhälle inte bara måste, utan också alltid kommer att, upprätthållas.

Boken var ursprungligen tänkt som en pamflett, skriver Rosenberg. Men han lyckades aldrig identifiera vem den pamfletten skulle vända sig mot – eftersom "vi alla" är lika skyldiga till att marknaden och profitintressena fått ta över allt mer av samhället. Det är möjligen klädsamt att Rosenberg, en av landets mer namnkunniga debattörer, tar på sig en del av skulden för utvecklingen. Att samtidigt skylla utvecklingen på att alla människor skulle vara lika skyldiga tror jag inte bara är en överdrift, utan rent falskt. Många var nog knappast medvetna om vad som hände förrän det var ett faktum – och många var det också som motsatte sig den här politiken redan innan den var genomförd. De tillhörde väl kanske inte Rosenbergs normala bekantskapskretsar?

Rosenberg har viktiga poänger i sin argumentation för att vi är sociala varelser, och att det faktiskt finns något som heter ett samhälle. Det är en argumentation man kan hoppas att många nyliberaler kan läsa och lära av. En mjukt formulerad värdekonservatism mot en omänsklig nyliberalism.

Tyvärr är det samtidigt detta som är bokens brist. Maktperspektivet är nämligen frånvarande i hans essäer. Det är väl därför familjen kan framhållas som det goda (med ett pliktskyldigt erkännande i förbifarten att familjen förhindrat kvinnors befrielse). Det är väl också därför frågan om ett "samhälle" framstår som förhållandevis oproblematisk. Typiskt är det ju nämligen att samhällets "plikter" talas om i så abstrakta termer. Jag har svårt att tänka mig att författaren själv i praktiken har tagit sig an att utföra särskilt mycket av den plikten. Istället förväntas väl underbetalda kvinnor och/eller invandrare utföra de plikterna. Medan andra kan ta sig an att höja dem till skyerna i politisk-filosofiska essäer.