Få människor har nog levt ett liv som de spontant känner skulle räcka som underlag till fem-sex stycken självbiografiska romaner. Så emellertid Birgitta Stenberg.

I Alla vilda rör sig den unga Birgitta genom vad som kan beskrivas som ett subkulturellt Europa. I Paris och i olika grupperingar på Mallorca lever konstnärer, homosexuella och allmänt utanförstående. Det är ett medvetet depraverat bohemliv, fyllt av sex och droger. Här och var hinns också skrivande och måleri med.

Birgitta noterar människor och anekdoter, allt som ska bli framtida romaner, vilket ger henne den distans som kanske behövs för att få något gjort och inte helt dras med i festande och kärleksintriger. Samtidigt som hon deltar väljer hon sina repliker. På så sätt får romanen ett metafiktivt drag, som kan vara både underhållande och, som karaktärisering, en smula skrämmande.

Långt innan jag faktiskt läst Birgitta Stenberg har jag hört talas om henne som dekadent och provocerande. För det första blir jag inte provocerad – det är kanske inte heller eftersträvansvärt – och för det andra ger denna omskrivning en känsla av daterad författare. Hon var kanske provocerande på 50-talet.

Vad som gör detta löjligt men intressant är att hon marknadsförs som just provocerande. Baksidestexten gör reklam för ”ett syndigt och slarvigt liv” (det är något 50-talspornografiskt över formuleringen), och jag tänker att bokbranschen kanske, med tanke på hur mycket som ges ut om det, har missuppfattat hur intresserade så kallade vanliga människor är av bohemiskt konstnärsliv.

Den här vanliga människan är i alla fall jävligt uttråkad på sådant. Sex och droger har en tendens att bli mer monotont än något annat, tror jag, och det är svårt att bry sig om karaktärer som knappt ens bryr sig om sig själva. Temat är så förutsägbart. Det enda ingen testat är nykterhet och monogami.

En stor del av behållningen är istället tidsandan. Det som skildras är ett historiskt Europa. Att exempelvis Mallorca liksom Ibiza skulle vara ”oförstört och oupptäckt av turister” låter hisnande historiskt i öronen på vem som helst som vuxit upp med årets obligatoriska tvåveckors chartervistelse.

Betydigt mörkare är de glimtar av Francos Spanien som skymtar förbi. Civilgardet är ondsinta på ett nästan djuriskt sätt. Lokalbefolkningen framstår å sin sida som primitiv.

Vad som skiljer Stenbergs skildring av unga bohemer från många andra är att hon i slutet av boken på ålderns höst återser sina gamla bohemvänner. De som fortfarande lever, ska kanske tilläggas, det är inget ofarligt liv de fört. Men kärleksfulla porträtt av numera halvdementa gamla konstnärstyper tillför onekligen romanen en extra dimension.

Och till skillnad från de flesta som beskrivit den här typen av liv är Stenberg kvinna och svensk. Hon är dessutom homosexuell, eller möjligen bi, om man nu ids hålla på med etiketter. Den värld hon lever i är en sorts skuggvärld, som den övriga världen inte vill låtsas om eller faktiskt vill göra av med. Detta lyser igenom i såväl den kyliga relationen till mamman som i möten med lokabefolkning och statsrepresentanter.

Det är en kyla och fientlighet som antyder att utanförskapet kanske ändå inte är helt självvalt. Att tragiken som bara anas eller skyndas förbi trots allt finns där.

För Stenbergs styrka ligger onekligen i sättet att berätta på. Hon skriver ingen på näsan, det är nästan isbergsteknik över hur det mest dramatiska ofta passerar förbi i en bisats.