Han var en vacker man som på äldre dagar tyvärr alltmer kom att likna Adolf Hitler, men där slutar också likheterna mellan den tyske nazistledaren och den schweiziske författaren Robert Walser.

Walser, 1878-1956, debuterade 1905 med en novellsamling, och under återstoden av 1900-talets första decennium utkom han med tre romaner. Det var dock novellen eller prosaminiatyren som kom att bli Robert Walsers dominerande uttrycksmedel.

Då och då tog han anställning – som bibliotekarie eller på försäkringsbolag – men fick antingen sparken eller stod till sist inte ut och sa upp sig. Ett tag arbetade han som betjänt på ett slott. De sista 23 åren av sitt liv tillbringade Walser på mentalsjukhus.

På 1980-talet påbörjades arbetet med att tyda texter på 526 lösa blad bland Robert Walsers kvarlåtenskap – ett arbete som länge hade setts som en omöjlig uppgift eftersom Walser med blyerts hade skrivit millimetersmå bokstäver på kalenderblad, kvitton, visitkort och räkningar. I tryckt form kom texterna att utgöra tvåtusen boksidor.

Franz Kafka ska ha tagit starkt intryck av Robert Walser och förtjust läst högt ur hans skrifter för sina vänner. Walsers skrivsätt påminner om Kafkas, men där Kafka är svart som natten är Walser lekfullare och inte lika intellektuell. Innanför barnets till synes naiva blick finns dock även hos Walser en bottenlös mörk avgrund och hans språkliga behärskning är lika suverän som Kafkas.

1937 skrev författaren Stefan Zweig om Robert Walser:

Han är ett unikt fenomen och tillhör ingen gruppering, ingen kategori, inget sällskap – han är en enstöring av den mest genomtänkta, sällsamma art som på ett oförglömligt vis uttrycker denna egenhet i varje rad, i varje mening han skriver.

En mer exakt beskrivning av Walsers märkliga författarskap kan åtminstone inte jag åstadkomma.