Recension

: Requiem for nature
Requiem for nature John Terborgh
2004
Island press
1/10

Militära ingrepp – för naturen

Utgiven 2004
ISBN 1559635886
Sidor 246
Först utgiven 1998
Språk Engelska

Om författaren

John Terborgh är professor i botanik och miljövetenskap vid Duke University, USA.

John Terborgh – Författarens egen hemsida vid Duke university, USA.

Sök efter boken

Naturen håller snabbt på att utrotas av oss människor, eftersom det finns allt för få skyddade områden i världen. Vi måste akut försöka rädda det som räddas kan, framförallt av den tropiska naturen eftersom de inte har vett nog att ha lika schyssta naturreservat som i USA där. Men det är ett hårt jobb, eftersom inte ens de områden som är skyddade enligt lagen alltid skyddas i praktiken i dessa länder. Det krävs därför ganska extrema åtgärder, förslagsvis en internationell, militär insatsstyrka för naturskyddet. Det argumenterar botanikern John Terborgh för i den här boken.

Den är dock så full av brister att det är svårt att veta var man ska börja. Terborgh säger för det första emot sig själv ett antal gånger. Exempelvis kan han först tala om naturreservatet Manu i Peru, ett område han ofta återkommer till, som (av människor) orörd natur – bara för att lite senare säga att området var befolkat av gummitappare ända fram till 1900-talets början, då gummiindustrin kollapsade.

Han kan först tala om hur viktigt det är att analysera skogsavverkningar och intrång i naturområden ur ett socio-ekonomiskt perspektiv, särskilt i fattigare länder – vilket är just precis vad han sedan inte gör! Han kan glatt redovisa hur han själv rest vitt och brett till naturreservat världen över, utan att en enda gång reflektera över vilka konsekvenser det får i naturresursuttag, och därmed för naturen. Ingen som helst analys av vilka faktorer som verkligen ligger bakom att naturen förstörs, och varför, finns med i boken (förutom att skylla på de ursprungsfolk och fattiga människor som bor i eller nära reservaten).

Det är också här som boken börjar bli riktigt otäck, för Terborgh avslöjar allt mer av en extremt misantropisk – ibland närmast rasistisk – människosyn. Människor kan inte leva i naturreservat, skriver han, eftersom de är tjuvjägare och motorsågsmarodörer allihop. Så han skriver i beklagande ordalag om hur ursprungsfolken inte blev bortkörda utan fick bo kvar i Manu (och i andra reservat) när det upprättades. Människor kan inte bo kvar där, alltså. Med undantag för vithyade professorer i tropisk botanik, får man väl anta, eftersom han själv bor stora delar av sin tid i reservatet.

Men den motsägelsen oroar inte Terborgh. Nej, ut med människorna ur reservaten. Och vill de inte det, får man väl ta till militära medel. Parkmyndigheter är värdelösa om de inte har vapen att ta till, skriver han uttryckligen. Och framhåller Nepal som ett ”skinande föredöme”, där 800 soldater ur den kungliga armén försvarar ett reservat för noshörningar.

Miljöorganisationerna bör inse att Afrika är en körd kontinent, den är det bara att ge upp och istället fokusera på andra områden där det ännu finns hopp. Vilket i Terborghs värld innebär länder som Malaysia, Indonesien och Madagaskar. Där finns det tillräckligt med ”top-down” disciplin för att naturen ska kunna skyddas, skriver han. För andra områden lär en internationell militär elitstyrka vara det enda som kan rädda naturen, skriver han. På fullaste allvar.

Jag ryser inför tanken på om Terborgh faktiskt skulle få anhängare…

Textutdrag (Visa/göm)

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2004-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-07 12:12

Kategori: Recension | Recension: #1348

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?