Man kan ju undra hur många bra böcker man aldrig får chansen att läsa eftersom de inte har översatts till svenska. För faktum är att det i många fall tar åtskilliga år innan utländska författare hittar utanför sitt hemlands gränser. Så är även fallet med Kari Hotakainen. Han hade hunnit skriva ett tiotal romaner innan Löpgravsvägen hamnade på de svenska bokhyllorna. Men när den väl gjorde det så visade finnen snart var skåpet skulle stå genom att kamma hem Nordiska rådets litteraturpris.

Det är frestande att spekulera i om det svenska förlaget fått nys om vem som skulle tilldelas priset och att det är därför Hotakainen nu ges ut här. Men jag vet, det låter för långsökt. Och så tilldelades han faktiskt ett prestigefyllt finskt litteraturpris redan i höstas. Det är nog helt enkelt så att Hotakainen till slut blev mogen för att kläs i en svensk språkdräkt. Synd bara att det tog sån lång tid innan det hände, för jag är redan nyfiken på att veta vad finnen skrivit tidigare.

Som en nutida finsk författare känns Hotakainen inte alls oäven, han slickar ingen medhårs och säger sin mening rakt ut om vad som knasar i samhället. Kort sagt skulle han kunna beskrivas som en senare upplaga av Arto Paasilinna – men utan dennes värsta absurda vändningar.

Jämför man Hotakainen med just Paasilinna så är likheterna många.

Båda två skildrar arbetarklassen och den desillusionerade efterkrigsgenerationen, de målar upp en medvetet klichéartad bild av det finska manliga släktet (ibland lite befogat förstås!), egendomliga inslag i alldagliga situationer är vanligt förekommande, samhällskritiken mellan raderna går inte att ta miste på, de är män, de skriver om män och deras målgrupp är troligtvis först och främst män.

Därmed inte sagt att de svansar efter varandra i varenda steg de tar. Särskilt inte Hotakainen, som i det här fallet är den som riskerar att få smaka på sådan kritik, eftersom han är den mindre erfarne av dem två.

Hotakainen gör sin egen grej, helt klart. Han har sina egna ironiska infallsvinklar och humoristiska poänger. Hans historia kretsar även kring karaktärer som har supit till på festivaler ackompanjerade till Johnny Rotten istället för att halsa en sjuttis renat i nån enslig stuga ute på den finska bondvischan.

Hotakainen är storstadsbon medan Paasilinna är lantisen. Det handlar om ett generationsskifte, den karakteristiska finska författartraditionen ska föras vidare.

Men gammal är ändå äldst.

I mitt tycke lyckas inte Hotakainen skaka om mig på samma sätt som Paasilinna. Jag kan inte riktigt peka på vad det beror på, men det kan nog vara så att Paasilinnas absurda dråpligheter är bättre lämpade för samhällssatir än Hotakainens prosa som går mer rakt på sak. Här är humorn högst avgörande, och den behärskar Paasilinna mycket bättre än sin yngre kollega. Hotakainens försök till att skruva till sin historia resulterar i onödiga transportsträckor i form av filosoferande dagbokanteckningar, vilket enligt mig inte alls passar hans skrivstil.

Men, men. Att ställa Hotakainen i samma ring som Paasilinna är ganska orättvist. Än så länge i alla fall. För vad jag kan erfara efter denna lilla bekantskap så kommer Hotakainen att fajtas med tungviktarna i framtiden – inte endast på hemmaplan utan även på de internationella författararenorna.