Hur skulle det kännas att vara den enda kvarvarande av sitt slag? Att själv vara ett exemplar av en utrotningshotad art? Det är temat för Atwoods succéroman "Oryx och crake".

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i science fiction. Delvis för att framtidsvision ofta liknar varandra alltför mycket som om de skrevs efter mall, och dels för att jag lite saknar framtidsfascination. Tokiga teknikunder och framavlade övermänniskor är inte något som kittlar min fantasi.

Men det här är ju seriös science fiction. Riktig litteratur. Vilket i och för sig märks redan från början. "Oryx och Crake" har under hösten hypats till Nobelnivå, och då blir det svårt. Boken är aldrig lika bra som hypen. Man blir nästan alltid besviken. I de lägena är det svårt att sätta ett objektivt betyg. Även om boken är jättebra, kan den aldrig vara så bra som man förväntade sig.

Men. Jag tog min uppgift på allvar. Jag har läst "Oryx och Crake" noggrant, långsamt, funderat över storyn och personerna. Jag tycker såhär: Jodå, det är en bra bok. Det blir stundtals lite långtråkigt att följa Snömans tankar, och ibland är tillbakablickarna på livet med "Oryx och Crake" allt för förenklade. En hel del är förutsägbart, vissa vändningar är givna och Oryx, Snömans älskade, känns som en stencilerad kopia av stackars asiatisk barnsexslav V 1.0.

Annars är det mesta bra, om än inte mycket bra. Det är definitivt en bok jag rekommenderar, men det räcker nog att lägga pocketpengar på den.

Att betyget inte blir högre beror nog på hypen. Tyvärr motsvarade "Oryx och Crake" inte riktigt mina förväntningar.