Recension

: Kvällarna på San Siro
Kvällarna på San Siro Stefan Gurt
2003
Wahlström & Widstrand
3/10

Misärromantik

Utgiven 2003
ISBN 9146202447

Om författaren

Stefan Gurt är född 1955 och har gett ut flera böcker sen debuten med romanen Sara 1979. Den mycket uppmärksammade Så dödar vi en människa (2012) handlar om hans egen far och är en kritik av svensk äldreomsorg och demensvård. Vid sidan av skrivandet arbetar Gurt som skrivarlärare på Ölands folkhögskola. Stefan Gurt. Foto Sofia Runarsdotter

Sök efter boken

En tämligen trasig kille vaknar en morgon och har högst dimmiga minnen av gårdagskvällen. Det visar sig vara mer regel än undantag för journalisten Thomas Wedholm som lägger mer energi på att förgifta sin kropp än på jobbet. En osannolikt medkännande chef och en arbetsplats präglad av flexibilitet gör att Wedholm kan fortsätta förgifta sig samtidigt som han blir indragen i en härva som börjar med en mordbrand på Ekerö.

Härvan sträcker sig från nynazister till gamla avdankade idrottsstjärnor och att han efter en natt med minnesluckor hittar en gammal flickvän i köket visar sig så småningom inte direkt vara någon slump. Frågan är bara vilken roll hon spelar i det stora hela.

Wedholm i sig är en sorglig figur. Kvinnorna i hans liv blir allt färre och själv blir han bara trasigare. Kärleken till flaskan överskuggar det mesta även om han innerst inne är en obotlig romantiker. Och så omtänksam som en alkoholist nu kan vara. Ska man identifiera en känsla så är det dock rätt så kolsvart och själva brottet med dess följdverkningar spelar på något sätt en underordnad roll i det allmänna mörkret.

Den grammatiska smaken är som baken. Personligen tycker jag att det är irriterande med satsradningar och ett överflöd av kolon. Dessutom har jag väldigt svårt att försonas med det direkta tilltal som snarare förvirrar när huvudpersonens tankar förmedlas i andra person. Inledningsstycket är ett relativt bra exempel på vad som komma skall.

Vad har det blivit av dig egentligen? Det är en fråga du ställt dig allt oftare på sistone och självföraktet är det första som kommer när du vaknar den lördan. Gradvis blir du medveten om världen: eftermiddagssolen som silas genom de grå persiennerna, det dämpade ljudet av melodiradion från en av grannlägenheterna, lukten från askkoppen nedanför sängen. Lakanet är vått av svett under magen, en dov puls slår mot din vänstra tinning.

Rätt så svart redan från början med andra ord, även om det nödvändigtvis inte behöver vara av ondo. Ibland är mörkret nästan lite poetiskt. Ibland blir det alldeles för mycket. Och det direkta tilltalet skulle i alla fall jag klara mig utan.

Kvällarna på San Siro är en blandning mellan kriminalroman och en studie i ett långsamt självmord. Den lämnar mig inte oberörd men å andra sidan är kanske inte irritation den första känsla man förknippar med en läsupplevelse. Om du vurmar för misärromantik och gillar nersupna antihjältar så kan du kanske uppskatta den här boken. Jag gör det inte.

Helena Ehnbom

Publicerad: 2004-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-30 13:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1055

2 kommentarer

låter som en bra idé fast dåligt genomförd.

gustav Oregistrerad 2004-01-18 01:31
 

Wallander, någon?

sållet Oregistrerad 2004-01-18 08:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?