Recension

: Sjön utan namn
Sjön utan namn Kjell Johansson
2003
Norstedts
7/10

Den svåra uppföljaren

Utgiven 2003
ISBN 9113012355
Sidor 350

Om författaren

Kjell Johansson föddes 1941 i Midsommarkransen i sydvästra Stockholm. 1972 debuterade Kjell Johansson med ”Det finns en krog på vägen till varje revolution”. 1989 kom genombrottet med ”Gogols ansikte”, som bland annat nominerades till Augustpriset. Hans största försäljningsframgång kom 1997 med ”Huset vid Flon”.

Sök efter boken

I Huset vid Flon från 1997 var Eva en rätt så tråkig bifigur i berättelsen om hur det var att växa upp som fattig trashank i Stockholmsförorten Midsommarkransen när folkhemmet skulle byggas. Perspektivet var manligt och huvudpersonen hette Einar. Fick månne Kjell Johansson dåligt samvete när han skrivit klart? Eller kände han att han ville bryta mot normen när det var dags för nästa projekt? Oavsett motivet är resultatet – att en manlig svensk författare plitar ner en roman med en kvinnlig huvudperson – värt att gratulera. Jag rannsakar mitt minne men kan inte på rak arm komma på ett annat exempel när det skett. Troligen är mitt minne som en schweizerost, men ändå.

Sjön utan namn inleds med att Eva och Einars mamma just dött i början av 1990-talet. När moderns död inte framkallar den sorgereaktion som är bruklig när en förälder dör, bestämmer sig Eva för att göra upp med sitt förflutna. Utan Einar reser hon till Skogstorp, den lilla håla deras far lämnade för så länge sedan. En gång tidigare har hon varit där, på "sommarnöje" under en av barndomens somrar. Resan tillbaka blir inte bara en uppgörelse med den släkt som fortfarande bor i torpet, utan även Evas konfrontation med sig själv och den hon blivit genom den klassresa hon gjort. ”Har du kommit för att kolla på de fattiga?” är frågan som hennes släktingar aldrig ställer rakt ut, men som alltid ligger i bakgrunden och oroar. Själv blir hon aldrig riktigt klok på svaret.

Jag försökte läsa Sjön utan namn fristående, utan att dra paralleller till föregångaren, men fullt ut är det omöjligt. Personerna är delvis desamma och deras förflutna gemensamt, även om det visar sig att syskonen Eva och Einar under uppväxten uppfattat en hel del saker olika. Som böcker skiljer sig dock Huset vid Flon och Sjön utan namn ganska mycket åt. Det må vara en ren spekulation, men jag kan inte låta bli att resonera som så att det troligen beror på att Huset vid Flon var en minnesbearbetning, Kjell Johanssons uppväxtroman med egna barndomsupplevelser som fond, medan Sjön utan namn är en konstruktion, ett test för att se om fantasin räcker till för att utanpå den verkliga grundstommen snickra ihop ett fullskaligt men ack så fiktivt bygge. Lägg därtill könsaspekten, och resultatet blir en svårare, mer undflyende och inte lika direkt roman. Det gör inte Sjön utan namn till en sämre läsupplevelse, men helt klart en mer krävande sådan.

Daniel Åberg

Publicerad: 2003-10-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 19:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #927

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?