Kjell Eriksson föddes under det sena 70-talet. Då fanns inte jag. Kjell Eriksson växte upp i Täby. Jag har aldrig varit i Täby. Kjell Eriksson hävdar att 70- och 80-talets Täby var ett ställe där alla villor såg likadana ut, där ingen vågade sticka ut, där Jante var kung och alla fröknar hetta Margareta. Kjell Eriksson hävdar att den enda som vågade avvika från den uppsatta normen, den enda som ifrågasatte var han själv. Jag tror inte på Kjell. Mycket av det Kjell Eriksson uttrycker i Kjell känns som en efterhandskonstruktion, ett försök att nära trettio år senare göra världen lite klarare, lite enklare än vad den faktiskt var.

Kjell Eriksson går runt som en sanningssägande Jesus i kvarteret där han växte upp. Han går runt som ett storögt barn bland alla de kloner som är för upptagna av att hålla uppe den välputsade fasad de byggt för att våga leva. Det konstiga är att det inte är den bild av radhusklonerna som Kjell Eriksson målar upp som skrämmer mig, utan huvudpersonen själv, Kjell.

Kjell är en vuxen man i ett barns kropp. Genomgående lyser det igenom att det är den vuxna Kjell som står för beskrivningen och iakttagandet av sitt barndomskvarter. Språket är barnsligt och enkelt, för barnsligt för den femåring som sköter berättandet, medan tankarna som uttrycks är alltför komplexa och analyserande för att ett barn skall kunna ge uttryck för dem.

Kjell är ofantligt onyanserad i sina iakttagelser. Han förutsätter insiktslöst att han är den enda som inser hur sjukt det samhälle han växer upp i är. Han förutsätter att alla andra är nöjda med att leva i de begränsningar som den normerande samhällsmentaliteten utgör, och han reflekterar inte för en sekund över huruvida alla dessa Margaretor och alla grannar med välordnade liv också drömmer om något annat. Att också de drömmer sig bort från den sörja av likformighet som gestaltas i boken. Kjell Eriksson försöker framstå som den sanningssägande rösten, men det enda han lyckas med är att visa hur plump en text blir utan nyanser.

Allt eftersom tiden går växer också vår berättare, tillika huvudperson, och tillslut är vi framme i nutid. Någonstans under vägen växer också berättelsen och när Kjell vid 17-års ålder bantar bort sin övervikt och förlikar sig med sig själv sker en förändring av texten. Det bittra ältandet av alla oförrätter barnet Kjell utsatts för försvinner delvis och i stället sker en fokusering på Kjells liv som vuxen. Dessutom upphör den barnsliga rösten med de vuxna tankarna, och istället står Kjell för att det är hans tankar som vuxen det redogörs för. Dock är texten fortfarande helt utan nyanser och helt utan förståelse för de människor som befinner sig runt om. Men vad annat är att begära av en roman som genomgående kännetecknats av en särdelning i svart och vitt?

Kjell Erikssons roman visar på en tudelad mission, där han dels vill delge oss sin uppväxtskildring, men där han också vill visa det Sverige som existerade på 70- och 80-talet. Det är en oförenlig kombination som gör intrycket splittrat. Ändå bidrar det till att jag kan ta mig genom boken. Det är nämligen som så att om jag försöker se Kjell Erikssons roman som en tillspetsad beskrivning av ett svunnet Sverige där hans samhällsbeskrivning snarare framstår som en satir över tidsandan än en självömkande och onyanserad uppväxtskildring klarar jag faktiskt (nästan) av att läsa den.